Riksdagen visar sin makt
I Expressen fanns (också 26/9) en debattartikel på temat att de riksdagsledamöter som tvingat fram reträtten i verkligheten sålt sig utan att få något tillbaka. Men på samma tidnings kultursida samma dag sammanfattade Isobel Hadley-Kamptz läget med orden "Av FRA-lagen finns bara namnet kvar. Det är en stor seger för integritetsopinionen och för den bloggbävning som i månader skakat Sverige."
Samma bedömning har gjorts av bland andra förre Säpo-chefen Anders Eriksson som varit en av FRA-lagens skarpaste kritiker och av organisationen Centrum för rättvisa som anmält lagen till Europadomstolen. Så långt man nu kan bedöma - och detaljerna återstår alltjämt att se - finns egentligen bara ett viktigt tillägg att göra: Det som skett är i lika hög grad en seger för riksdagen och ett bevis på att enskilda riksdagsledamöter verkligen kan göra skillnad i en politisk process.
I all korthet var det politiska läget fram till i torsdags följande: Regeringens majoritet från i våras fanns inte längre. Då gick FRA-lagen igenom mot rösterna från socialdemokraterna. vänsterpartiet och miljöpartiet samt en folkpartist. Ytterligare en folkpartist lade ned sin röst. Nu hade antalet
alliansledamöter - alla från folkpartiet - som deklarerade att de inte stod bakom lagen i den form den fått ökat till sex. Därmed stod regeringen inför ett reellt hot om förlust, antingen i en votering om en motion från oppositionen eller i en votering om komplettering av lagen på det sätt som förutskickades i våras.
Att kliva rakt ut i en regeringskris, på en fråga som inte var något vallöfte eller hade någon strategisk roll för regeringens övergripande ambitioner, som man ärvt av socialdemokraterna och som hotade att alienera mängder av borgerliga sympatisörer var naturligtvis inte något lockande perspektiv. Två alternativ fanns - antingen att börja om från början med en parlamentarisk utredning eller att genast gå kritikerna till mötes.
Regeringen valde det senare, kanske för att det då var lättare att nödtorftigt maskera reträtten. Beslutet i våras rivs då inte formellt upp, men i praktiken blir innehållet på avgörande punkter ett annat. En riktig domstolsprövning införs, FRA får inte generell tillgång till trafiken i svenska kablar, spaning på trafik med både avsändare och mottagare i Sverige ska inte tillåtas, sökkriterierna blir snävare etc.
Även om några frågor kvarstår så har kritikerna vunnit - de kritiker som inte anser att all form av underrättelsetjänst är oacceptabel. Men en sådan linje är inte seriös. Den omfattas inte heller av socialdemokraterna. I själva verket har socialdemokraterna, som hittills kunnat ta lätta poäng på kritiken av FRA-lagen, trots att de själva från början stod bakom den, nu försatt sig i en knipa som är lika självförvållad och onödig som den som regeringen tidigare hade försatt sig i.
I sak har regeringen ändrat mer i FRA-lagens innehåll än vad socialdemokraterna i opposition begärt. Men i stället för att applådera och ta åt sig äran för att ha bidragit till reträtten attackerar Thomas Bodström i stället lagstiftningsprocessen.
Vad händer om socialdemokraterna binder sig för att riva upp lagen efter ett eventuellt maktskifte 2010? Partiet vill ju ändå ha svensk underrättelseverksamhet. Ska man tillsätta en ny utredning? Hur länge kan man då hålla ihop med v och mp som kan väntas föreslå förbud mot all form av signalspaning? I själva verket finns risken att en ny, s-märkt, lagstiftning kommer att ta mindre hänsyn till integriteten än vad regeringen nu har insett att den måste.
När riksdagen tvingar regeringen till reträtt bör även oppositionen ta intryck.
Så jobbar vi med nyheter