I Israel pekar många på händelserna på Golanhöjderna, och talar om en iscensatt incident. Militärregimen i Damaskus har ju i fyra decennier vakat med hököga över stilleståndslinjen — att den kunde brytas just nu var utan tvekan en avsiktlig politisk signal, just när president Assad själv pressas av demonstranter.
Men det går inte att reducera detta till en belägrad diktaturs propagandaknep, för det handlar inte bara om Syrien, det handlar om hela Mellanöstern. Se på revolutionens Kairo, där polisen med knapp nöd förmådde kontrollera de unga demonstranter som tågade mot israeliska ambassaden! Grannregeringarna håller i dag till-baka, snarare än eggar på, befolkningens ilska mot Israel.
De arabiska revolutionerna har inte sitt ursprung i Palestinafrågan, utan är tvärtom inhemska uppror som handlat om inhemska problem, mot fattigdom, förnedring och förtryck. Men effekten är densamma. Både nya och gamla ledare tvingas just nu lyssna mer än någonsin förr på vad folken vill — och det påverkar också utrikespolitiken. Raseriet över övergreppen mot palestinierna är starkt och oförfalskat.
Hosni Mubarak kunde år efter år upprätthålla sin allians med Israel, helt oavsett den egyptiska allmänhetens protester, men Egyptens nya ledare — som i decennier stödde denna politik — har inte samma manöverutrymme. Tonen mot Israel har redan skärpts märkbart sedan Mubaraks fall.
I Israel haglar kritiken mot armé och regering, som anklagas för att ha planerat illa inför majprotesterna. Men det grundläggande problemet är varken militärt eller polisiärt, det är politiskt.
Att några tusen demonstranter pressar mot gränser och stilleståndslinjer är inte ett verkligt säkerhetsproblem för Israel, men det är en signal om hur landets omgivning håller på att förändras, och en varning för vad som komma kan — för så länge Israel fortsätter att förneka palestinierna deras frihet och framtid, riskerar landet också sin egen.