Ända sedan Daniel Lemma slog igenom med If I used to love you baby i filmen Jalla jalla har han setts som en av Sveriges få riktiga soulartister. Ändå är det något han själv inte verkar vilja förlika sig med. I stället är det countryn och folkmusiken som ligger honom varmast om hjärtat.
När han kom ut ensam på scenen inför ett fullsatt Katalin var det just en folksång han öppnade med, Worries från nya skivan som släpps senare i maj. Vackert , absolut. Men det är inte förrän bandet kommit upp, tragglat igenom nån småtråkig poplåt, och satt igång med Gnarls Barkley-doftande Rebound som det börjar hända något. Låten som kommer från senaste skivan med samma namn har en tung blueskänsla och här hade Lemma hamnat rätt. Med orgel, blås och körer hade New Orleans kommit till Uppsala. Sexmannabandet gjorde ett riktigt bra jobb med sköna saxsolon och smakfulla gitarrslingor.
Det är något väldigt atmosfäriskt över Daniel Lemmas röst och kompositioner. Kanske är det därför han skrivit musik till flera svenska filmer. Låten Lie and tell me your happy var som hämtad från en lite lagom sorglig romantisk komedi, strax innan paret löst sina problem och får varandra. Vemodig text men trivsam melodi som satte sig som ett hjärnplåster.
Daniel Lemma har spelat på Katalin förut. En gång var det med ett religiöst brassband som tyckte att baren skulle stängas eftersom de inte ville spela medan folk drack alkohol. Han berättade skrattande om minnet och tillägnade nästa låt till dåvarande Katalinbokaren, nu bortgångne Ulf ”Uffe” Carlsten. Passande nog blev det just gospel med mycket brass. Och som han kunde sjunga gospel. Under hela spelningen funderade jag över att det kändes som om något saknades. Under gospellåten kom jag på det. När Daniel Lemma tog av sig sin gitarr fylldes han med så mycket mer känsla och liv. Inget ont om hans gitarrspel men det var när han klappade händer, lekte med mikrofonen och gav sin fantastiska röst fritt spelrum som bitarna föll på plats.
Självklart fick publiken sitt lystmäte med Lemmas genombrottslåt If I used to love you baby. Han lär ju ha spelat den otaliga gånger men sjöng den med ömhet och fingertoppskänsla. När de sista tonerna fyllde rummet var det helt knäpptyst ute i publiken. Och det var så här jag ville se Daniel Lemma. Antingen i känslosamma soulballader eller i röjig gospel. Inte radiopopen däremellan.