Under 30 år ska 33 000 bostäder, för 72 000 nya invånare, byggas i de södra stadsdelarna av Uppsala, i ett stråk från Gottsunda till järnvägen vid Bergsbrunna. Under lång tid kommer en stor del av Uppsalas nybyggnation att ske i det här området. Men utbyggnaden är inte så extrem som man skulle kunna tro.
Marja Erikson, chef för kulturmiljöavdelningen vid Upplandsmuseet, säger att den utbyggnad som skedde av Uppsala under 30-årsperioden mellan 1950 och 1980 var minst lika stor som det som planeras den kommande 30-årsperioden. Uppsala ökade då från 63 000 till 145 000 invånare, och den bebyggda ytan nästan tredubblades. Både åkermark och skogsområden omvandlades till nya bostadsområden.
– Som historiker är det sällan man kan säga att man står inför något helt nytt. Man kan se paralleller även tidigare här i stan.
Hon betonar att hon sätter in planerna i ett historiskt perspektiv och inte vill säga något om huruvida det som planeras nu är bra eller inte.
– Det som är nytt den här gången är inte volymerna man bygger eller hur fort det går. Det nya är snarare att man tar ett större grepp om planeringen i ett större område under lång tid, säger Marja Erikson.
Samtidigt, säger hon, är det ofta svårt att greppa en förändring som kommer att pågå under en period av 30 år. Och det som byggs i södra staden 2040 kan se helt annorlunda ut än det som byggs i dag.
– Från 1950 fram till 1980 har flera olika stadsbyggnadsideal passerat. Vi tror att vi kan överblicka en sådan tidsperiod. Men 1980 var det ett helt annat samhälle än det var 1950 när man började bygga. Man kan ta en cykeltur genom Gottsunda och se hur idealen förändrats. Mot slutet av miljonprogrammet hade man kommit tillbaka till något gammalt med faluröda radhus.
Några av de områden som tillkom under Uppsalas förra stora byggboom är Gamla Uppsala, Nyby, Sala backe, Årsta, Gränby, Kvarngärdet, Flogsta, Ekeby, Eriksberg, Valsätra, Gottsunda och delar av Norby.
– Man hushållade heller inte med markresurserna under den här perioden. Det var en del av stadsplaneidealet. Man lade medvetet Sala backe och Gottsunda en bit bort från innerstaden, säger Marja Erikson.
De områden som sparades under den här epoken, som Hågadalen, berodde på bland annat markägarförhållanden med stora statliga institutioner och militärens verksamhet i Uppsala.
– Hågadalen var på 1900-talet ett militärt övningsområde, vilket gjorde att det inte blev bebyggt. När militären sedan släppte det hade naturvärdena kommit i kapp, säger Marja Erikson.
Också inne i staden skedde en stor omvandling under 1900-talet. Uppsala var traditionellt en trästad och många av de gamla husen revs från 1950-talet och framåt och ersattes av större stenhus. Liksom i många andra svenska städer revs husen i stadskärnan och ett nytt centrum skapades enligt tidens ideal, med bland annat gågator och varuhus.
Det som drev den kraftiga utbyggnaden från 1950 och framåt var en stor bostadsbrist. Det var också en brist som man lyckades bygga bort under miljonprogrammet fram till 1975. När de sista höghusen i Flogsta byggts färdigt var marknaden mättad och två av höghusen plomberades och ställdes tomma.
Det är inte ett scenario som dagens planerare ser framför sig. Nu sker utbyggnaden på marknadens villkor från början, och finns inga spekulanter till lägenheterna byggs inte husen.