Regeringen visste
Landshövding Rickard Sandler ledde den kommission som utredde vad som hade hänt med de olika flyktinggrupperna i Sverige under andra världskriget.I sina memoarer kallar Tage Erlander Sandlerkommissionens arbete för "en utomordentligt värdefull genomlysning".I själva verket förbigicks sovjetryssarna med tystnad, och kommissionens material publicerades inte i sin helhet.
Där framgår att svenska regeringen kan ha känt till vilket öde som hotade de sammanlagt drygt 2 000 sovjetryska soldater som sändes hem åren 1944-1945.
I en odaterad "PM ang. ingermanländarna" - en flyktinggrupp som senare i huvudsak fick stanna i Sverige - redogörs för vissa delar av den sovjetiska strafflagen, bland annat paragraferna om landsförräderi, som för krigsman innebar arkebusering.
Straffen för soldaters "flykt till utlandet" mildrades i regel till tio års arbetsläger, förutsatt att samarbete med fienden inte kunde bevisas.
Strafflagen är översatt till svenska från ett tyskt dokument. Det hade tyskarna sannolikt försett svenska myndigheter med före de så kallade repatrieringarna av sovjetryssarna. I första hand för att försöka förhindra att de tyska soldater som vistades i läger i Sverige skulle utlämnas till Sovjet, vilket ändå skedde i anslutning till baltutlämningen.
Följde praxis
Departementsrådet Berndt Fredriksson, ansvarig för UD:s sekretessfrågor, skriver 4 oktober 2000 till en i Uppland bosatt dotter till en av de hemsända ryska soldaterna, att den svenska regeringen bland annat beaktade den praxis som tillämpades av de allierade, exempelvis Storbritannien, nämligen att repatriera alla sovjetmedborgare med eller mot deras vilja.
Men något formellt beslut i frågan fattades inte av regeringen eller Utlänningskommisionen, därför att repatrieringen byggde på "fiktionen om frivillighet: de ryska flyktingarna önskade återvända till sitt hemland, svenska myndigheter ombesörjde endast att så skedde", skriver Fredriksson i brevet.
De sovjetryska flyktingar, som i tid lämnade de svenska lägren och som därmed kom att betraktas som politiska flyktingar och till sist fick stanna, fortsatte Sovjetunionens ombud att kartlägga och uppsöka.
Försöken att förmå dem att resa hem pågick, som UNT kunnat visa, långt efter krigsslutet, troligen ända in på 1970-talet i vissa fall.
Säpos roll oklar
Svenska myndigheter kontrollerade dem genom att förevisa dem vissa områden där de tilläts bo och arbeta och ålade dem anmälningsplikt hos polisen. I regel tog det minst åtta till tio år innan svenskt medborgarskap beviljades, i vissa fall flera decennier.
Kontrollen tog sig också andra former. Statspolisens tredje rotel i Stockholm (säkerhetspolisen) höll enskilda sovjetryssars bostäder under uppsikt ännu på 1950-talet och kartlade deras umgänge, till exempel med personer med "kommunistiska sympatier".
Säpos roll är inte utredd. UNT har skriftligen begärt att få ta del av eventuella arkivhandlingar hos säkerhetspolisen som rör de sovjetryska soldaterna. Säpo har ännu inte svarat på framställningarna.
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten överväger att ställa sådana dokument till UNT:s förfogande.
Källa: Riksarkivet, UD, Tage Erlanders memoarer, band två.
Så jobbar vi med nyheter