Missförstå mig rätt. Ilmar Reepalu uppsåt är inte ont. Och att anklaga honom för att vara antisemit är lika felaktigt som osmakligt. Däremot är det plågsamt uppenbart att Reepalu inte förstår eller har brytt sig om att sätta sig in i vad judehatet innebär. För två år sedan jämställde han antisemitism och sionism och avfärdade kritik mot detta, eftersom den, enligt honom, skulle ha drivits fram av en ”israelisk lobby”. Något år innan dess förklarade han att Malmös judar hade ett särskilt ansvar för att kritisera Israels dåvarande krigföring i Gaza. Omedvetet bekräftade han grupptänkande och föreställningar om den judiska konspirationen.
När kommunalrådet intervjuas av Paulina Neuding i tidskriften Neo, visar han att han ingenting har lärt av kritiken som tidigare riktats mot honom. I en diskussion om hatbrott mot judar och muslimer i Malmö, där personer ur den förra gruppen lämnar staden för att de inte längre känner sig säkra, börjar Reepalu tala om Sverigedemokraterna.
I stället för att fördöma alla hatbrott lika starkt, oavsett vilken befolkningsgrupp de riktar sig mot, trasslar Reepalu in sig i ett resonemang om hur Sverigedemokraterna skulle ha infiltrerat den judiska församlingen i Malmö. Och att partiet driver på sitt muslimhat från denna sin påstått nya plattform.
Uppgifterna är förstås falska, vilket även Reepalu erkänner när Dagens Nyheter konfronterar honom med dem. Men som så ofta annars med Malmös starke man är det inte vad han säger som är det stora problemet, utan vad det signalerar.
Neo-intervjun är lång. Reepalu får lägga ut texten om både det ena och andra. Han får förklara varför han motsätter sig Lagen om eget boende, som ger asylsökande rätt att själva välja bostadsort. Han får berätta hur Malmö rest sig sedan 90-talskrisen. Och så får han chansen att visa att han faktiskt förstår hatets mekanismer. Men han tar den inte. Han pratar om Sverigedemokraterna i stället.