Nationalencyklopedins definition är att medborgarskap är ett rättsligt bindande förhållande mellan en stat och en individ. I detta ingår både rättigheter och skyldigheter. Man har exempelvis rösträtt och rätt till pass – och skyldighet att betala skatt. Staterna bestämmer vilka regler som gäller men binds av internationell rätt och praxis.
Stater kan ha olika regler för hur man får medborgarskap, till exempel att man föds i landet eller har bott där en viss tid. Men har man väl fått medborgarskap så har man. Den svenska regeringsformen gör det nästan omöjligt att återkalla medborgarskap.
Internationella konventioner ger ett visst utrymme för att upphäva medborgarskapet om man vunnit det genom hot eller mutor eller genom att avsiktligt ljuga om avgörande förhållanden. Men andra lagöverträdelser är däremot inte skäl att upphäva någons medborgarskap.
Varför inte? Ett formellt svar handlar om staternas gemensamma intresse av att undvika oklarheter om en persons status eller situationer där människor är statslösa. Tom Hanks rollfigur blev statslös på grund av ett inbördeskrig – och historien hade verklighetsbakgrund.
Att börja tumma på begreppet medborgarskap skulle kasta ut människor i ett rättslöst tillstånd där ingen vet om han eller hon verkligen har de rättigheter – och avkrävs de skyldigheter – som medborgarskapet innebär. Och att säga att den som sköter sig inte har något att frukta håller inte när allt blir en fråga om tolkningar och bedömningar i stället för om klart definierade rättigheter och skyldigheter. Vill man så kan man göra det svårare att bli medborgare, men principen att man är medborgare fullt ut eller inte alls måste gälla lika för alla.
Att Morgan Johansson, liksom Håkan Juholts stab, inte genast förstod att villkorade medborgarskap är omöjliga är oroande. Att Ilmar Reepalu ännu inte gör det oroar ännu mer.