Recension: Som man inte kan hindra
Som Man Inte Kan Hindra är ett klassiskt West Side Story-drama skildrat i streetdance och modern dans. Föreställningen handlar alltså om en tjej och en kille som blir kära i varandra, trots att de lever i skilda världar.
Foto: Pelle Johansson
Det här är underbart vackert. Storyn har man hört och sett hundra gånger, det är inget nytt — men att se den framställd i dans är något helt annat.
Sofia Nohrstedts koreografi tillsammans med Lukas Moodyssons dikter ger en känslofylld föreställning. Dansen uttrycker smärta, hat, ilska och, framför allt, kärlek. Det känns nästan lite besvärande, om man inte är van att se artisterna helt levande rakt framför sig, bara några meter ifrån.
De unga dansarna är bara fyra personer, men rollerna är fler. Dansen är både glad och sorglig och är lätt att förstå även om man, som jag, inte brukar se dansföreställningar. Dramat pågår under 45 minuter och känns lagom långt, det hinner inte bli tråkigt eller enformigt.
Det enda som var lite förvirrande var diabilderna. Vad gjorde klassfotot där i början när den kvinnliga huvudpersonen dansar? Fel bild, fick jag veta sedan. Den föreställning jag såg var generalrepetitionen och allt var inte helt klart. Artisterna gjorde dock allting rätt.
Som Man Inte Kan Hindra visas främst för skolklasser på dagtid i april, men allmänheten har chansen lördag 12 april kl. 15 på Gottsundateatern.
Så jobbar vi med nyheter