Reagan rev inte Berlinmuren

Kommunismens fall i Europa har kommenterats hela hösten. Allt som sägs är inte lika hållbart. Ibland pekas enskilda personer ut som den eller de som åstadkom den utveckling som symboliseras av murens fall. Vid ett seminarium förra månaden var det Reagan, Thatcher och påven (Johannes Paulus II). I andra framställningar är det sovjetledaren Michail Gorbatjov.
Gorbatjovs roll är obestridlig, men den bestod snarare i att han inte försökte slå ned frigörelsen (förrän i Baltikum vintern 1991) än i att han aktivt önskade den - hans egentliga mål var ju att försöka bevara systemet i reformerat skick. Med påven är det annorlunda. Valet av polacken Karol Wojtyla 1978 fick den polska nationen att räta på ryggen och när påven sommaren 1979 besökte sitt hemland togs han emot av miljoner polacker som landets verkliga ledare.
Påvens besök och symboliska betydelse bidrog till att en rad tendenser i Polen och mer indirekt också i det övriga Östeuropa förstärktes. Redan under 1970-talet fanns början till den samverkan mellan arbetare och intellektuella som fick sitt stora genombrott med strejkerna 1980 och Solidaritets bildande. Men varken i Polen eller i andra länder väntade man sig något påtagligt stöd från ledande politiker i väst.

Stödet västerifrån kom från frivilliga organisationer för mänskliga rättigheter, från miljörörelser, kristna grupper etc. Men på ledande politiskt håll i väst
prioriterade man stabilitet. Vilka uttryck detta tog sig skildras med återhållen vrede i Timothy Garton Ashs bok The Polish Revolution från 1983. Och illusionerna om att det rådande systemet var stabilt gällde i lika delar socialdemokratiska politiker och borgerliga. Utrikesminister Sten Anderssons (s) ryggmärgsreaktion när muren föll var densamma som Margaret Thatchers: stabiliteten hotas och Tyskland får inte återförenas.
Ronald Reagan höll tal vid Berlinmuren, precis som John F Kennedy. Men det var inte därför muren föll. När Timothy Garton Ash i New York Review of Books den 5 november återkommer till ämnet konstaterar han att president George Bush d ä var skeptisk till frihetsrörelserna och att USA efter murens fall uppträdde med stor försiktighet. Just det var frihetsrörelsens stora lycka - den kunde inte utmålas som styrd av USA.
Det avgörande 1989 var folket, medborgarna, de som tvingats uppleva mer än fyrtio år av diktatur och ockupation.