I detta påminde han om Franklin D Roosevelt vars New Deal gav legitimitet åt uppfattningen att regeringen kunde och borde uträtta åtskilligt för att häva den ekonomiska depressionen och ge människor nya chanser. Det var en hållning som vann den unge Reagans gillande, han var organiserad demokrat och stödde Roosevelt i fyra val. När han själv valdes till president 1980 var han sedan länge republikan och budskapet ett annat – regeringen själv var problemet. Staten skulle göra mindre och skatterna sänkas rejält.
Riktigt så blev det ju inte. Reagans skattesänkningar motsvarandes aldrig av motsvarande minskning av statsutgifterna och antalet anställda i den federala administrationen ökade under Reagans tid. Resultatet blev naturligtvis ett rekordstort budgetunderskott. Men hans retorik har drivits vidare och förändrat både det republikanska partiet och det amerikanska samhällsklimatet.
Att Reagan inte riktigt levererade det som han lovade spelade dock ingen roll. Det viktiga var inte de exakta resultaten – de var ofta diskutabla – utan presidentens förmåga att utstråla optimism och framtidstro. Reagan jämfördes ibland med en skicklig konferencier, han skapade trivsel bara genom att visa sig och avkrävdes sällan någon exakt redovisning av vad som egentligen uträttats. Detaljerna fick andra stå för.
Men efter det plågade 60-talet, Richard Nixons sjaskigheter och svårmodet under Jimmy Carter var behovet av framtidstro och enkla och lättbegripliga politiska ståndpunkter stort. Mycket talar också för att den misstro mot stat och regering som Vietnamkriget skapade verksamt bidrog till att Reagans syn på stat och regeringsmakt accepterades också av politiska motståndare.
Därmed förändrades förutsättningarna för amerikansk politik för lång tid framåt. Här finns förklaringen till Obamas intresse. Ronald Reagan visste hur man ingjuter optimism hos människor som tycker att de fått nog av påfrestningar. Kan man få motståndarna att framstå som inskränkta pessimister så har man redan vunnit en halv seger.