När vi kliver in genom dörren till Ylva Larssons lägenhet i Sala backe i Uppsala hörs små pip från ett av rummen. Inne i sonens rum står en stor bur som inretts med tre små hängmattor, en hörntoalett, några hyllplan, stege och en massa burspån.
På en av hängmattorna ligger den 1,5-åriga råtthanen Dusty.
– Vi kallar honom också för "Skabbråttan" för att han har en lite ljusare, grå päls som ser lite tufsig ut.
Ylva öppnar burluckan och genast reser sig Dusty med en nyvaken blick. Med försiktiga små kliv tar han sig fram över burluckan, som han använder som en gångbro. Han söker sig mot Ylvas händer och tar ett mjukt skutt mot hennes famn. Kort därpå får han sällskap av brorsorna - Blixten, som är svart i pälsen - och Frost, en vit kille med röda ögon. Trion sniffar i luften när de letar sig upp mot Ylvas axlar samtidigt som deras känselspröt vibrerar.
– De är så himla nyfikna, särskilt när det kommer en ny person. Jo, jag tror alldeles säkert att de märker att du är nykomling, säger Ylva och lämnar över Dusty i mina kupade händer.
Dusty har en varm och mjuk kropp och de pigga små ögonen ser ut att titta in i mina när jag håller upp honom mot mitt ansikte.
– Råttor är tåliga och snälla. Och så tycker de om att vara på äventyr. På somrarna får de vara ute på balkongen och krypa i blomlådorna. Det gillar de jättemycket.
För Ylva Larsson betyder råttorna mer än att bara vara gulliga och mjuka husdjur. Under psykiatriveckan i Uppsala 17-23 november (mer info i faktaruta intill) kommer hon att prata om burdjurens betydelse vid psykisk ohälsa och om hur de kan lindra ångest och göra livet lite lättare.
För Ylvas del skapar råttorna en struktur i vardagen med fasta rutiner. En gång i veckan ska buren städas och varje dag ska djuren ha mat och vatten. Att ta hand om djur är också läkande och håller livsgnistan uppe.
– Burarna är mina dockskåp som jag städar, möblerar om i och gör fina. Det är en liten procedur som hjälper mig att skingrar tankarna, säger Ylva Larsson, som har en vinglig färd genom vården bakom sig.
Hon pratar i korta meningar när hon berättar att hon under en stor del av sitt liv haft djupa depressioner och många kontakter med psykiatrin. Under tio års tid behandlades hon på olika behandlingshem för självskadebeteende, emotionell personlighetsstörning och borderline.
För sex år sedan fick hon diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Sjukdomen innebär att hon drabbas av korta perioder av hypomani och återkommande depressioner.
– Jag har mest haft depressiva perioder men nu är det mer stabilt och balanserat med mitt liv eftersom jag får medicin för min sjukdom, säger Ylva Larsson.
Under perioder då Ylva har ett skov med maniskt tillstånd kan hon bli köpgalen på husdjur.
– Då tycker jag att alla djur är extra söta och det går fort, innan jag vet ordet av har jag ett nytt husdjur.
Senaste tillskottet, bebisråttan Olof, sju veckor, är ett resultat av att hon blev lite fartblind och inte tänkte efter om hon verkligen skulle ha en till råtta.
– Nu är det som det är. Och eftersom råttor inte lever så länge tänker jag att han får vara den som står för föryngringen i flocken när de vuxna råttorna levt klart.
Redan när Ylva var liten kände hon en särskild ömhet för djur. Hon har alltid haft djur omkring sig och är uppvuxen med hästar, hundar, katter och kaniner. Men det är nog tamråttorna som haft störst påverkan.
Ett tag hade hon ett tiotal råttor i olika burar hemma hos sig. Ofta bar hon omkring på ett par stycken när hon var ute på stan, folk glodde, de tyckte råttorna såg läskiga ut och många vågade inte gå i närheten av henne.
– Ja, och så hade jag en keps där det stod Anticimex på, jag ville väl chocka och provocera lite, säger Ylva och skrattar gott åt minnet.
Många som väljer hund eller katt som husdjur skulle kalla sig hundmänniska och kattmänniska. Ylva Larsson är råttmänniska.
– De är sällskapssjuka och okomplicerade. Till skillnad från en hund, är det inte samma ansvar. Möjligheten att resa bort finns. Men skulle jag göra det är jag jättenoga med vem som får passa dem.
Många tycker att råttor är läskiga och känner rädsla och obehag när de ser en tamråtta. Varför tror du att det är så?
– Jag tror att det handlar om okunskap och att man får för sig något utan att egentligen veta. En del tror till exempel att tamråttor sprider sjukdomar och att de är skadedjur, vilket är helt fel. Får man träffa en tamråtta och försiktigt närma sig den, upptäcker man att den inte är ett hot.
Ylva liknar det vid de fördomar som finns kring psykisk ohälsa. Hon är attitydambassadör för Hjärnkoll och vet att rädslan, både hos de som är drabbade, och omgivningen, gör det svårt att prata öppet.
– Man måste lära känna oss som har en psykisk sjukdom för att förstå att det inte är något farligt. Det är ofta bristen på kunskap som gör att folk ryggar tillbaka eller tar avstånd.
Ylva Larsson har även två katter, för tillfället hos kattvakt ute på landet, akvariefiskar, en hamster och som sagt, babyråttan Olof, som tillfälligtvis bor i en annan bur tills han blir större.
– Under mina downperioder kan det kännas motigt att sköta dem men det måste man ju ändå. Så på det sättet kommer jag upp ur sängen och sysselsätter mig med något. De blir min hjälp för att klara tuffare perioder.
För Ylva kan det också räcka med att bara sitta och titta på råttorna, hur de boar, busar med varandra och äter på någon matbit.
– Jag gillar att titta på när de äter, när de sitter med sina små händer greppade om en liten spaghetti. Det är fascinerande och rogivande.