Men alla andra faktorer fanns då i lika hög grad som nu. Följaktligen var avtalet politiskt kontroversiellt redan när det slöts och Allan Widman (FP) anmälde försvarsminister Leni Björklund till Konstitutionsutskottet.
Det är inte inkonsekvent att anse att Sverige kan bedriva vapenexport och samtidigt motsätta sig affärer av detta slag. Men det är viktigt hur man argumenterar.
En naturlig utgångspunkt är vårt eget försvar. Är man radikalpacifist så anser man naturligtvis att vi inte ska ha något försvar alls. Militärt våld är i så fall alltid fel, oavsett sammanhanget. Vi bör varken använda, tillverka eller sälja vapen.
En stor politisk majoritet i Sverige tycker tvärtom att vi har rätt att försvara vår frihet om vi attackeras och att vi dessutom har en skyldighet att bidra till en maktpolitisk balans i vår del av världen – vare sig detta sker genom strikt alliansfrihet eller i samverkan med andra
Om vi anser att Sverige har gjort rätt som byggt upp ett eget militärt försvar så kan vi inte gärna kritisera andra länder för att de gör likadant. De har också rätt att försvara sin frihet. Då är det också fullt konsekvent att anse att vi kan ha en egen vapenindustri och även exportera vapen till andra – utan export får förmodligen de svenska skattebetalarna bära alla kostnader själva. Och det vi inte kan tillverka i landet måste vi naturligtvis köpa utifrån.
Förr brukade det heta att vi självklart kan exportera vapen, men inte till länder som riskerade att komma i krig. Det var en svårbegriplig linje. Om utgångspunkten är att andra har samma rätt som vi själva att försvara sig mot angrepp så måste ju vapnen under vissa omständigheter också kunna användas. Ett rimligare synsätt är att införa ett demokratikriterium. Vi vill försvara vårt eget demokratiska samhällsskick – då bör andra länder ha samma rätt. Demokratier kan dras in i krig mot diktaturstater, men det är svårt att hitta ett enda exempel på att en demokrati gått i krig mot andra demokratier. Det är också svårt att hitta exempel på att demokratier använt krigsmakten mot den egna befolkningen.
Ett demokratikritierium kan inte formuleras så att alla frågor kring vapenexport bortfaller. Det kommer alltid att behövas en prövning där också andra omständigheter vägs in. Men allt fler har kommit fram till att en av utgångspunkterna när vapenaffärer bedöms måste vara att vi inte ska exportera till icke-demokratiska stater. Förra året uppnåddes också en sådan överenskommelse i riksdagens utrikesutskott. Och hur man än argumenterar i övrigt så borde det stå klart att Saudiarabien är ett av de minst lämpliga länderna i världen för svenskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete.
Försvarsindustrins huvudintresse är naturligtvis att göra affärer. Men vapenaffärer berör ofrånkomligen också grunderna för Sveriges utrikespolitik. Därför är det så viktigt att regering och riksdag förstår att vaka över kontrollsystemen i stället för att utan invändningar göra industrins egna önskemål till sina. Det misslyckades 2005 när S-regeringen slöt avtalet med Saudiarabien och det misslyckades igen 2010 när en majoritet (M plus C) inom alliansregeringen accepterade att avtalet fortsatte.
Det som nu rullats upp visar så vitt man kan förstå att industrin, de berörda myndigheterna och antagligen försvarsdepartementet på ett kreativt sätt försökt kringgå de principer som egentligen ska gälla. En del tror nu att motsvarande industriintressen i andra vapenexporterande länder gynnas av avslöjandena. Ja, kanske. Men Saudiarabien blir inte en bättre samarbetspartner för det.