Rasism är inget nollsummespel

Veckans debatt om Dagens Nyheters kultursidor har i första hand gällt det redaktionella ansvaret för halten i de texter man väljer att ta in. Är det acceptabelt att tillvita personer man ogillar precis vilka åsikter som helst - på det sätt som DN-Kulturs medarbetare Andreas Malm uppenbarligen gjort om den "nyliberale" debattören Johan Norberg? Nej, det kan det under inga omständigheter vara. Har redaktören för DN-kultur något ansvar för att angrepp på andra i texterna på DN:s kultursidor håller en rimlig anständighetsnivå? Ja, självklart - men Maria Schottenius tycks aldrig ha ställt några kontrollfrågor inför Malms tillvitelser, om hon nu känt till dem i förväg.
Men mitt i detta finns också en sakfråga av betydligt större dignitet, nämligen den om islamofobi, antisemitism och rasism i övrigt som också var det ämne som Malms långa DN-artiklar handlade om.

Frågan är följande: är fördomarnas summa konstant (ungefär som man ibland säger att lasternas summa är det)? Eller, annorlunda uttryckt, ersätter en typ av fördomar en annan så att man till exempel kan hävda att antisemitism, alltå hat mot judar, funnits tidigare i Europas historia och nu ersatts av hat mot muslimer? Är rasismen ett nollsummespel där fördomar om en grupp tar ut eller väger upp fördomar om en annan?
Ungefär detta tycks Malm faktiskt mena. I den artikel som infördes den 18 februari instämmer han med en amerikansk författare som hävdar att "den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll" och att rapporter om antisemitism i vår tid är "falskt alarm". De samhällsdebattörer som ägnar intresse åt antisemitismen förtränger eller bagatelliserar därmed per definition de fördomar som sägs ha tagit dess plats, nämligen islamofobin.
Tråden tas upp av Göran Greider i Metro samma dag. Han konstaterar helt korrekt att det går "en oerhörd våg av islamofobi genom dagens Europa". Antisemitism existerar visserligen fortfarande, men kan "inte på något sätt jämföras med rädslan för islam". Också här anar man en föreställning att den som vill diskutera antisemitism på något sätt skulle minska utrymmet för att diskutera islamofobi.

Som ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism på 90-talet blev jag bland annat inbjuden till återinvgningen av den förstörda moskén i Trollhättan. Bakom dådet låg lokala högerextremister. För dem var det lika självklart att hetsa mot judar som att hetsa mot muslimer. Då var den antisemitiska hetsen i det som missvisande kallades Radio islam ett problem som bekymrade många - men det var inte mindre bekymmersamt när det dök upp insändare som med denna verksamhet som "bevis" påstod att "alla muslimer" är antisemiter.
Visst kan fobier eller hat riktas enbart mot människor ur en enda grupp. Men hatets eller hetsens inre logik - och antisrasismens grundläggande moral - handlar alltid om människosynen. Antingen förnekar man människors lika värde och då kan fördomar och förakt vändas mot vilken grupp som helst. Eller också har man motsatt åsikt och måste i logikens namn avvisa varje form av gruppfördomar. Selektiv rasism finns - men är egentligen ologisk. Seleketiv antirasism är omoralisk.
Främligsfientliga partier kan opportunistiskt prioritera den ena eller andra formen av hets, men det är inte så att den ena formen av hat försvinner medan den andra växer sig stark. Tvärtom förstärker de varandra. Hets mot en grupp blir ofta mönster för hets mot en annan. Myten om ritualmord användes först för att smäda judar, men har dykt upp också i hetsen mot muslimer. Antisemitismen som är den "klassiska" formen av främlingsfientlighet i den kristna världen framstår ibland som ett rekvisitaförråd för påståenden som kan riktas också mot andra.
Den som förnekar allvaret i en form av främlingsfientlighet ger utrymme också för andra former. Om rasismen vore ett nollsummespel skulle den aldrig ha kunnat förgifta hela samhällen.