Flera av resulaten, som publiceras i den ledande vetenskapstidskriften Science, överraskar forskarna.
– Det var förväntat att Saturnus jonosfär mest skulle bestå av väte och vätejoner, men att den visar sig vara mycket mer dynamisk än jonosfären här på jorden var förvånande, säger docent Jan-Erik Wahlund vid Institutet för rymdfysik i Uppsala, som är ansvarig för den så kallade Langmuirsond som använts för mätningarna.
Langmuirsonden var ett av flera instrument på rymdfarkosten Cassini som gjorde en hel serie genomflygningar innanför Saturnus gåtflulla ringsystem innan den i september i år i hög fart styrdes in i jätteplanetens atmosfär och brann upp.
Uppsalaforskarnas rapport i samarbete med forskarkolleger vid den amerikanska rymdstyrelsen NASA är den första i en hel serie rapporter av de detaljerade mätningar som gjordes med instrumenten ombord under denna den allra sista etappen av Cassinis nära 20-åriga rymdäventyr.
En Langmuirsond brukar beskrivas som en slags väderstation för att mäta tätheten, hastigheten, temperaturen och sammamansättningen hos elektriskt laddad gas.
I den mån Saturnus jonosfär kan sägas ha en väderlek får den nog betecknas som synnerligen växlande, och inte bara påverkad av solens ultravioletta ljus utan också av planetens ringsystem.
– Vi har till exempel mätt upp starka variationer i tätheten hos den elektriskt laddade gasen. Den troligaste förklaringen till detta är att nanometersmå ispartiklar i den innersta ringen suger åt sig elektroner från jonosfären, vilket i sin tur påverkar gasflödena till och från ringarna längsmed Saturnus magnetfält. Att de bredare A- och B-ringarna skuggar Saturnus södra halvklot bidrar också till att skydda atmosfären där från att bli laddad av solens energirika uv-strålning, säger Jan-Erik Wahlund.
Senare kommer forskarna att redovisa mätningarna som gjordes vid förbiflygningar än närmare planeten, där det förmodligen pågår kemiska processer i vilka metan och andra organiska molekyler bildas, kanske rentav sådana förutsättningar för liv som aminosyror.
Ett viktigt skäl till att forskarna valde att medvetet låta Cassini förintas i september var att man ville undvika en kraschlandning av misstag på någon av planetens månar Titan eller Enceladus.
– Data som samlades in därifrån förstärker teorier om att dessa månar kan ha förutsättningar för någon form av liv, som allvarligt skulle kunna ha skadats om rymdfarkosten hade landat där, säger Jan-Erik Wahlund.