Tio barn på Myggans förskola i Uppsala har samlats i en liten ring på förmiddagen för att prata om rädslor, vad de själva tycker är otäckt och vad rädsla egentligen handlar om. De tycker att det finns lite av varje, både kulrädslor och läskiga rädslor.
Jag är rädd heter boken som förskolläraren Lena Gåveby håller upp inför 4- och 5-åringarna. Den har de läst tidigare. Pojken på omslaget har en mun som ett streck och han håller hårt i sitt täcke.
– Hur ser man att pojken är rädd? frågar Lena Gåveby.
– Man ser det på munnen. Och händerna, för han håller i täcket säger Lova Hamark.
– Man kan vara rädd eller frusen när man hackar tänder, säger Vide Hedman och kommer på en annan sak. Att man kan vara rädd för spindlar också.
Någon kommenterar att hon inte är ett dugg rädd för spindlar eller några småkryp alls. Men när hennes pappa säger bu, är det en läskig rädsla. Fast snabbt ändrar hon sig.
– Nej, förresten, den är kul.
Flera av barnen kommer att börja på sexårsverksamhet till hösten. Att börja skolan, det är något det pratas om på redan nu, barnen tycks vara på det klara med att det inte är långt kvar.
– Första dan i skolan, vad är det för känsla, tror ni? frågar Lena Gåveby.
– Kul, säger Malte Ribbing.
– Men man får vara rädd om man vill, säger Vide Hedman.
Tove Thorsell begär ordet och börjar berätta om en dröm hon hade innan jul. Huvudpersonen i drömmen var ett lejon.
– Och då blev jag väldigt rädd, då ropade jag på pappa men sen när jag var vaken tyckte jag att det var ganska roligt, fast konstigt säger hon.
Louise Morén tycker att det är läskigt om hon ser att någon dör på tv.
– Då kan man stänga av så man inte behöver se det, säger Klara Lignell.
– Eller så kan man ha en koja i vardagsrummet. När man ser något läskigt kan man gå in där, tycker Lova Hamark.
– Jag brukar titta på det som är otäckt. Jag stänger inte av men det gör ont i mig om jag ser någon som blir skadad. Och jag skulle inte vilja titta om någon dör, säger Vide Hedman.
– Jag blir rädd om jag ser ett skelett på riktigt men inte på tv, säger Lova Hamark.
Att gå till tandläkaren kan många tycka är läskigt, menar Malte Ribbing, som hört vuxna prata om det.
Lena Gåveby frågar barnen om de tror att vuxna kan bli rädda för annat också.
– Ja, till exempel om något barn försvinner, säger Malte Ribbing.
– Man kan bli rädd om ens hund försvinner, tillägger Klara Lignell.
– Eller om något barn dör, säger Louise Morén.
Plötsligt byter samtalet ämne och barnen börjar prata om rädslor som kan vara lite kul också. Som att åka berg-och dalbana, till exempel.
– Jag tycker att det är kul men jag vet vissa som tycker att det känns otäckt, säger Klara Lignell.
Sam Ekman kan vara rädd för åskan, fast när han får sitta i knäet hos mamma eller pappa är det inte lika farligt.
Vide Hedman, däremot, han gillar åskan och särskilt när det blixtrar på himlen, för det är så fint.
– Men det är farligt att vara nära en blixt, nuddar den något börjar det brinna, säger han.
Annie Ståhlberg tror att det finns monster i garderoben när mamma släckt lampan i hennes rum.
– Jag tror hela tiden att monster kommer på natten. Det är en otäck rädsla, säger hon och ser lite otålig ut, för nu har de suttit så länge i ring.
– Nu vill jag upp och springa i stället, säger hon.
Lena Gåveby låter alla som vill säga något mer och sen är det dags lägligt nog dags att avrunda. Det har blivit lunchdags och snabbt som ögat pinnar alla i väg till tvättstället för att tvätta händerna och alla tankar på rädslor verkar som bortblåsta.