Minns ni sketchen om radhusnazisten i Killing gängets tv-serie ”Percy tårar”?
Två grannar, spelade av Robert Gustafsson och Jonas Inde, står och småpratar över staketet som avskiljer deras radhustomter. Robert Gustafssons karaktär är en jovialisk typ med förkläde och ett grillgaller i handen. Han berättar att familjens ungar har haft svårt att få kontakt med andra barn i området. Den lövkrattande grannen undrar varför.
– Njae, vi är nazister, vet du, svarar Gustafsson.
– Å fan. Det hade jag ingen aning om.
– Nej, det är ingenting som vi skyltar med.
– Fast det förklarar ju de där bruna kopplen ni hade på kräftskivan förra året ...
– Jaså, ja ja! Ha ha, nej det där var mest en kul grej, bara. Man måste ju kunna skratta åt alltihopa också. Det är mest pressen, vet du, som hakar upp sig på fel saker. Vi vill bara vara i fred här och hålla på med vår nazism!
Sketchen slutar med att grannarna kommer överens om att träffas och grilla flintastek.
Humor är alltid svår att sätta fingret på, men något av komiken med radhusnazisten ligger kanske i sammanblandningen av till synes oförenliga element. Nazismen, som för de flesta är liktydig med avgrundsdjup ondska och den yttersta motsatsen till idén om alla människors lika värde, dyker oväntat upp i skepnad av en trevlig granne med grillförkläde.
”Percy tårar” sändes första gången 1996. Året därpå grundades Svenska motståndsrörelsen, SMR. Och vid en närmare blick på SMR år 2014 framstår Killinggängets sketch som mindre skruvad än den gjorde för 18 år sedan.
SMR är Sveriges kanske mest våldsamma nazistorganisation. Rörelsen ser det demokratiska systemet som illegitimt, vill göra en vit revolution och införa en nordisk nationalsocialistisk republik. Man anordnar ”Hitlerdagar” på führerns födelsedag, och ”judefrågan” upptar en egen kategori på webbplatsen Nordfront. Ledande företrädare är dömda för grova brott; ledaren Klas Lund har exempelvis avtjänat långa fängelsestraff för både dråp och väpnat rån.
Men SMR skiljer inte ut sig till det yttre så som nynazisterna gjorde på 90-talet. Anhängarna uppträder inte fulla och skräniga på stan och bär inte bombarjackor, grova kängor eller uppvikta jeans. De ser ut som folk gör mest. Många av företrädarna är vältaliga och uttrycker sig vårdat i skrift. De gillar friluftsliv och motion, vill stoppa matfusket och lägger ut bilder på sin middag på twitter.
För exakt ett år sedan, 10 augusti 2013, misshandlade SMR-anhängare den förbipasserande Anders Henriksson på gågatan i Uppsala.
I vintras granskade UNT varför polisen lagt ner utredningen av misshandeln, trots att händelsen filmades av både nazister och vittnen.
Snart kunde vi identifiera flertalet av SMR-anhängarna. De flesta var hitresta från Stockholm, men två av dem kommer från Uppsala.
Den ene är en blond och kraftig man i 25-årsåldern som vi kan kalla Anton.
I skeendet omedelbart före misshandeln är Anton inbegripen i en hätsk diskussion med Anders Henriksson, som säger att nazismen står för odemokratiska värderingar. Anton lutar sig framåt en aning:
– Vad är det du vet om national socialismen som vi, som säger oss vara det, inte vet? Kan du vara snäll och utveckla det?
– Bara en liten detalj som Auschwitz–Birkenau, säger Anders, syftande på det förintelseläger där mer än en miljon människor, främst judar, mördades av nazisterna 1940–45, men blir avbruten:
– Sagorna? säger Anton, nu med ett småleende på läpparna, och kastar en snabb blick av samförstånd mot kamraterna som flockas omkring dem.
Sekunder senare inleds misshandeln.
Snett bakom Anton står en gänglig man i 20-årsåldern med likgiltig blick och en fana i handen. I den här artikeln kallar vi honom Lukas. Han säger inte ett ord under meningsutbytet och tycks förhålla sig passiv under hela misshandeln, men enligt SMR:s interna dokument är han ansvarig för aktionen i Uppsala.
Den här texten handlar om Anton och Lukas. Vilka är de? Hur blev de nazister och vilka följder har deras vägval fått för deras liv?
Ingen av dem tillhör SMR:s ledarskikt. Men de ingår i rörelsens hårda kärna av aktivister och de har varit med tillräckligt länge för att veta vilken sorts organisation de har gett sig in i.
Det ska visa sig att de själva inte tänker ge några svar. Att porträttera personer som inte vill medverka är inte lätt. Det är inte möjligt att lägga hela pusslet, men kanske sammanfoga tillräckligt många bitar för att ge en aning om vad bilden föreställer.
En förlorad bror
– Det är som om han hade råkat ut för en hemsk olycka och dött. Ibland har jag skuldkänslor och tänker att jag hade kunnat göra något annorlunda.
Petter sitter med en tekopp framför sig vid köksbordet i sin lägenhet Uppsala. Utanför fönstret slår sommarregnet mot björkarnas lövverk. Han talar om sin lillebror Anton.
Men Anton har inte dött i någon olycka. Han lever och finns inte långt härifrån. Allt skulle kunna bli bra igen, och ändå går det inte. Brödernas olika val i livet har rest en genomskinlig vägg mellan dem.
Det finns inget särskilt tillfälle då de brutit kontakten, säger Petter. De har bara slutat ses.
Ett par gånger har de stött på varandra av en händelse, som dagen när Petter var ute för att plocka körsbär och oväntat mötte sin bror vid trädet.
– Han hjälpte mig att plocka och frågade hur läget var. Han har väl inga skäl att bråka med mig, antar jag. Kanske går han ur sin roll när han är utanför sekten.
Petter och Anton växte upp med sin mamma och pappa och en yngre bror på landet strax utanför Uppsala. Mamma Eva hade hittat sitt drömhus i den idylliska lilla ”Bullerbyn”, som hon säger. Men med bolåneräntor som vid 90-talets början närmade sig 15 procent var det tidvis svårt att få ekonomin att gå ihop.
– Jag kämpade som en galning för att tjäna pengar och var stressad jämt. Jag var en väldigt sträng mamma och ställde stora krav, samtidigt som pojkarna fick en stor frihet. I dag hade jag nog gjort annorlunda. Men jag hade ju tre barn som skulle äta, säger Eva.
Petter minns föräldrarnas uppfostran som auktoritär.
– Det var aldrig någon diskussion om varför saker och ting var på ett visst sätt. Vi skulle helt enkelt finna oss i det, säger han.
– Vi skulle vara artiga och välkammade, spela musikinstrument och gå i kyrkan. Proper var ett vanligt ord i vår familj.
Föräldrarna är tidvis politiskt aktiva, men Petter kan inte minnas att familjen någonsin pratade politik runt köksbordet. Hans eget samhällsengagemang växte i stället fram i samvaron med kompisar i tonåren. Han gick först med
i Grön ungdom men drogs sedan längre åt vänster.
– Jag ogillar alla former av förtryck. Det, och miljöfrågorna, väckte mitt politiska intresse.
Efter ett stort gräl med sin mamma i gymnasiet flyttade han hemifrån och hade inte kontakt med sina föräldrar på ett helt år. När han kom hem igen förstod Petter att hans lillebror var på väg åt ett helt annat håll än han själv. På Antons rum låg en bok om den starkes rätt och i musikmappen i datorn låg nationalistisk musik.
– Jag minns inte om han var nazist innan jag flyttade ut, men när jag kom hem var han det definitivt.
Petter vet inte varifrån Anton fick sina impulser. Men det kan knappast ha varit egna erfarenheter av den för nazisterna så förhatliga mångkulturen.
– Det fanns väldigt få invandrare på vår skola, säger han.
Varför blev ni så olika?
– Jag vet inte. Kanske är det två olika sätt att reagera på auktoritet. Antingen älskar man det eller också hatar man det.
Efter att ha gått sina första sex skolår i en byskola börjar Anton högstadiet
i stan. Han sätter sig på skolbussen varje morgon, men i skolan är han sällan, säger mamma Eva.
– Först fram mot jul förstod jag att han knappt hade varit där på hela hösten. Jag fick aldrig veta vad han gjorde i stället.
Sedan skolket uppdagats börjar Anton i en specialklass på en annan skola. Nu har han högre närvaro, men bekymren tar inte slut.
I november 2003 upptäcker en polispatrull att en bil som anmälts stulen stannar för rött ljus i korsningen Tycho Hedéns väg – Fålhagsleden. Poliserna ställer sin bil framför den stulna bilen och beordrar den unge föraren att kliva ur bilen och legitimera sig. Ut kommer den då femtonårige Anton.
Polisen kan konstatera att det inte finns någon med det personnummer som anges på Antons leg. Det visar sig att någon har skrapat på den sista siffran i hans födelseår så att den ser ut som en trea i stället för en åtta.
Anton säger att han fått nyckeln till bilen på en fest och valde att köra hem eftersom det var kallt ute. Därefter har han haft bilen parkerad på en mack och kört den ett par gånger. Hans leg har ändrats av en kompis under en tågresa till Storlien, berättar han.
Anton döms för olovlig körning och brukande av falsk urkund. Han överlämnas till vård inom socialtjänsten och får träffa en kontaktperson en kväll i veckan och varannan helg med övernattning. Målet med insatsen är att Anton ”blir bättre på att planera sitt liv, tar avstånd från kriminalitet, blir stabilare och nöjd med sig själv, har en fortsatt god närvaro i skolan och förbereder sig för gymnasiet.”
Många gör dumheter i nedre tonåren utan att bli vare sig nazister eller brottslingar. Är domen ens relevant för att förstå Antons ideologi eller de politiskt motiverade brott han ska begå längre fram?
Det går inte att veta på individnivå, men forskningen visar ett tydligt statistiskt samband; tonåringar som begår brott är mer positiva än andra till att använda politiskt våld.
Under de kommande åren ska Anton dömas för en rad brott: vapenbrott, våldsamt motstånd, misshandel och skadegörelse för att nämna några.
I några fall är brotten uppenbart politiskt motiverade, andra gånger är motivet mer oklart. I den meningen är han en typisk nazist.
I rapporten ”Våldsam politisk extremism”, utgiven av Säpo och Brå 2009, sammanställs brottsmisstankar mot personer i extremistmiljöer under en tioårsperiod. Misstankarna om politiskt motiverade brott fördelade sig lika mellan personer i vit makt-miljön respektive den så kallade autonoma miljön. Men misstankar om ”vanliga” brott, som alltså inte bedömts vara politiskt motiverade, riktades i mer än tre gånger så hög utsträckning mot vit makt-miljön som mot den autonoma miljön.
Hur vården av Anton fortlöper får vi inte veta eftersom socialtjänstens dokumentation är sekretessbelagd. Men han tar sig igenom högstadiet och börjar hösten därpå i gymnasiet, på byggprogrammet. Familjen flyttar till en grannkommun. Men Anton är sällan hemma, enligt Eva.
– Oftast sov han hos en flicka som han höll ihop med i flera år.
I tvåan på gymnasiet är han redan känd bland de autonoma på vänsterkanten, som kallar honom ”den gamla Uppsala-räven”. Han umgås med ett par andra unga nazister, bland dem den två år äldre ledaren för Nationalsocialistisk front, NSF, i Uppsala.
Men bekantskapen får ett blodigt slut.
Våren 2006 träffas Uppsalanazisterna på en fest i bygdegården i Skyttorp. En man som kommer dit släpps inte in eftersom han, felaktigt, pekas ut som pedofil. NSF-ledaren, som ironiskt nog själv är dömd för sexuellt utnyttjande av minderårig, börjar slå honom och sparkar honom till marken.
Två andra ansluter. De överöser honom med sparkar mot kroppen och huvudet och kastar flaskor på honom. I tingsrätten berättar mannen att det känns som en lättnad när de tillfälligt avbryter sparkandet för att kissa på honom. Enligt rätten har han tur som klarar sig utan livshotande skador.
Anton deltar inte i misshandeln. Han är i bygdegården när någon säger att hans vänner står utanför och hoppar på en killes huvud. Han springer dit. När han kommer fram har de slutat sparka mannen, som är helt blodig och har ett stort öppet sår i bakhuvudet. De säger åt Anton att låta honom ligga men han struntar i dem och frågar hur det är med honom. Han sätter sig på huk bredvid den blodige mannen och säger att hans kamrater är livsfarliga och att man ska passa sig för dem.
Några av den misshandlade mannens vänner tar hand om honom. Anton går tillbaka till bygdegården. Där inne får han en plånbok som gärningsmännen har tagit av offret i samband med misshandeln. Han tar ut ett biokort och 70 kronor i kontanter och kastar sedan plånboken över ett staket.
Morgonen därpå bråkar NSF-ledaren med sin flickvän. Anton går emellan och blir då misshandlad av sin kamrat. Det hela slutar med att NSF-ledaren och en annan av Antons kamrater döms till fängelse. Själv får han böter för häleri för att ha tagit emot den stulna plånboken.
Anton går ut byggprogrammet med minst godkänt i alla ämnen. På nyårsaftonen det året träffar han Sofia, och en månad senare är hon gravid. I september flyttar de in i en lägenhet i Tierps kommun tillsammans med Antons kompis. I oktober föds deras första barn.
Men Anton har inte slutat begå brott. En julidag cyklar en ung man vi kan kalla Erik runt i Salabacke och skrapar bort nazistiska affischer och klistermärken. Han är i färd med att skrapa bort ett klistermärke när han märker att två killar kommer bakom honom. Den ene slår honom till marken med flera slag. När han ligger ner får han åtminstone tio sparkar mot kroppen och armarna som han håller upp för att skydda huvudet.
Ett par veckor senare ser Erik gärningsmännen i centrala Uppsala och ringer polisen som kommer till platsen. Erik pekar ut Anton och hans kamrat på hamburgerrestaurangen Max. Anton förnekar först att han varit
i stan då misshandeln skedde. Senare medger han att han gett Erik en knuff när han såg honom riva ner ”nationalistisk propaganda”.
Vid en husrannsakan hemma hos den nyblivne pappan hittar polisen en skarpladdad pistol, en burk med tårgas och fem burkar med pepparsprej. Anton säger att han aldrig har sett pistolen -tidigare. Pepparsprejen har han eftersom han lever under hot från ”en utomparlamentarisk grupp” och tårgasen är ”en rolig present från en kamrat”.
Först två år senare faller domen. Anton fälls för misshandel och ringa vapenbrott, men frias från åtalet om grovt vapenbrott eftersom det inte kan bevisas att pistolen tillhör honom. Han får villkorlig dom med 100 timmars samhällstjänst på ett äldreboende i Uppsala.
Efter tre inledande arbetspass dyker han aldrig mer upp på äldreboendet. Åklagaren yrkar därför på att den villkorliga domen ska undanröjas och att Anton ska sättas i fängelse. Tingsrätten nöjer sig med en varning.
Våren 2009 kommer uppgifter på nätet om att Anton har deltagit i aktiviteter med SMR. Året därpå är han helt säkert med. På hösten flyttar Anton, Sofia och deras lille son in hos den ledande SMR-företrädaren Emil Hagberg i Upplands Väsby. Hagberg, som också han har familj, är vid den tidpunkten ansvarig utgivare för rörelsens webbplats och sitter periodvis i fängelse för att ha publicerat läsarkommentarer som hetsar mot judar och invandrare.
Paret får sitt andra barn. Sofias blogg från den här tiden ger en liten inblick
i familjens liv:
”I fredags så låg jag hemma själv med mina små pojkar och myste framför tv, för pappa va på oktoberstämman och dansa polka. Den ni ;) sen igår (lördag) så va vi hemma alla och lekte handla lite och sen blev det bak..”
Anton är nu mycket aktiv i SMR. Hans ansikte dyker upp i Eskilstuna, Västerås Stockholm och Uppsala – ja, så fort rörelsen har en aktivitet någonstans i Mellansverige är han på plats. Han omnämns som ”gruppchef” i Uppsala.
Om det beror på hans politiska aktivism eller inte är svårt att säga, men av hans inkomster att döma får han aldrig fast jobb. Under 2011 arbetar han på ett företag som underhåller och lagar kaffeautomater, men i augusti blir han uppsagd. Enligt en artikel på SMR:s webbplats Nordfront har en av företagets kunder, Försvarsmakten, krävt att de anställda genomgår en säkerhetskontroll för att få passerkort och därmed tillgång till kaffeautomaterna på flygplatsen Ärna. Anton fastnar i kontrollen och får sparken – enligt Nordfront efter Säpos rekommendation.
SMR tycker sig ha funnit ett flagrant fall av åsiktsregistrering och gör ett stort nummer av att Anton är ”för patriotisk för att laga kaffemaskiner”. Press-talesmannen Pär Öberg ringer upp -Säpos registerkontroll och frågar varför Anton klassas som en säkerhetsrisk:
– Han är intresserad av fiol bland annat, och att träna. Och så lagar han kaffemaskiner. Så jag förstår faktiskt inte varför han skulle utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Ja, han tycker om Sverige också, säger Pär Öberg.
– Han har inte begått några brott då? undrar Säpo-mannen, som säger sig vara okunnig om det enskilda fallet.
– Nja, det är väl kanske, möjligtvis, ett brott mot knivlagen. Och det är väl kanske inte helt ovanligt, svarar Pär Öberg.
Han nämner inte att det knappt har gått ett år sedan Anton dömdes för att ha slagit ner och sparkat en man med det uttalat politiska motivet att offret rivit ner ”nationalistisk propaganda”.
Åsiktsregistrering eller inte – att bli arbetslös är tufft för den som har barn att försörja. Antons förvärvsinkomst under 2011 är knappt 37 000 kronor – mindre än något annat år sedan han gick ut gymnasiet. Han får betalningsanmärkningar, för obetald trängselskatt, bilförsäkring och hyra. Hans mamma Eva säger att han lånar stora summor av henne – pengar hon fortfarande väntar på att få tillbaka.
I samband med att han anmäler sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan hösten 2012 anger han en byggfirma i Stockholm som arbetsgivare. Firmans vd bekräftar för UNT att Anton haft en provanställning under en period men att han inte fått förlängt och redan hade slutat vid den tidpunkten.
Även socialt betalar han ett högt pris. Han har inte längre någon kontakt med sina bröder och har slutat gå på släktträffar.
Men han håller kontakten med föräldrarna, som numera bor i södra Sverige. I oktober flyttar Anton och Sofia in hos dem. Ungefär samtidigt byter både Anton och hans sambo namn. Möjligen är det ett försök att börja om på nytt, men efter bara några månader återvänder familjen till Uppland och hamnar så småningom i en liten ort i Heby kommun.
Vandalen i Slavsta
I januari skrev UNT om länsbor som fått Uppsalapolisens särskilda tack för att ha förhindrat brott eller allvarliga olyckor. Jag intervjuade Jonas Hessel, som tillsammans med sin hund, en amstaff vid namn Caesar, hade stoppat en batongbeväpnad vandal i Slavsta ett år tidigare.
Jonas berättade hur han och sambon gick på kvällspromenad med Caesar när de såg att någon hade slagit sönder busskurerna längs Stålgatan.
– Sen mötte vi en snubbe som satt
i en snödriva och såg ut att vara antingen full eller hög. Jag kopplade på något sätt ihop honom med de trasiga busskurerna.
De gick vidare, men hörde snart hur någon slog sönder rutorna på den närbelägna pizzerian. Jonas tog med sig hunden och sprang dit.
– Jag såg killen stå där med något jag uppfattade som en hammare i handen. Jag och hunden började jaga honom. Vi sprang minst ett par hundra meter
i sick-sack mellan husen. När jag var färdig att ge upp stannade han plötsligt. Jag skrek åt honom att sätta sig, och det gjorde han – mitt i en buske!
Jonas tänkte ringa polisen men kom på att han inte hade mobilen med sig och befallde därför killen i busken att ge honom sin. Den andre började då känna på sina fickor som om han försökte lyda Jonas order, men just då rullade en polisbil in på parkeringen.
Mannen hade slängt ifrån sig sitt tillhygge, men snart hittade en polishund en batong i snön. Han dömdes senare för att ha krossat rutorna på pizzerian och en av busskurerna men friades från anklagelserna om att ha slagit sönder två andra busskurer.
Jag kunde inte låta bli att fundera. Vem var den unge mannen som gick runt ensam och krossade glas med batong en midvinternatt? Varför satte han sig ner när han blev tillsagd att göra det och varför gjorde han en ansats att låna ut sin mobiltelefon till mannen som satte dit honom?
Samtidigt arbetade jag med granskningen av SMR-anhängarnas misshandel av Anders Henriksson på gågatan. När jag identifierat Lukas dröjde det inte länge innan jag insåg att det var han som var vandalen i Slavsta.
Men innan vi går vidare får Lukas presentera sig själv. På sin profil på en dejtingsajt beskriver han sig som 187 centimeter lång, 68 kilo tung och atletisk. ”Jag gillar att träna mycket, mest styrketräning, kampsport och klättring. Tycker också om friluftsliv, jakt och fiske.” Lukas nämner inget om sin politiska hemvist, men det är kanske inte heller brukligt på dejtingsajter.
En het julidag promenerar jag till de kvarter i Uppsalas utkanter där Lukas växte upp med sina föräldrar och en yngre bror. Vid hyreshusen norr om stora vägen är det liv och rörelse, trots värmen. Barn leker i en plastpool på gräsmattan, ungdomar och vuxna väntar på bussen eller ligger halvnakna i solgasset och pensionärerna söker skugga under sina markiser. Men söder om stora vägen, på villagatan där Lukas växte upp, syns knappt en människa. Det är helt tyst, så när som på tjattret från ett par skator och det svaga ljudet från en avlägsen motorgräsklippare. Här har folk råd att resa bort på sommaren.
Lukas föräldrar vill inte låta sig intervjuas till den här artikeln.
– Jag har inget intresse av att prata med dig, säger pappan, en högt uppsatt chef på en statlig myndighet, när jag ringer upp.
Från Lukas barndom och tidiga tonår får jag därför bara små glimtar. En barndomsvän minns att han hade svårt att kontrollera sin aggressivitet.
– Han slogs när han blev arg. Han var inte elak, och mig gjorde han aldrig något. Men om folk provocerade honom kunde han förlora alla hämningar, säger vännen.
Lukas föräldrar minns han som hyggliga människor.
– De var väldigt snälla. De försökte nog säga ifrån när han gick över gränsen men kunde aldrig riktigt hantera honom.
Under mellanstadiet blev Lukas mobbad av några äldre killar från en annan skola, minns barndomsvännen.
– När det var som värst var ett par andra killar tvungna att följa med honom hem från skolan för att han inte skulle bli överfallen.
De båda barndomsvännerna började på samma högstadieskola men gick i olika klasser och gled isär. Lukas hamnade
i ”fel kretsar”, säger kompisen.
Jag ringer flera gamla skolkamrater för att få veta mer. Många minns honom inte, och flera som gör det tycks inte ha fått något intryck alls. En tidigare skolkamrat minns att han uttryckt sig rasistiskt i samband med att han bråkat med elever med invandrarbakgrund.
Lukas går ut högstadiet med minst godkänt i alla ämnen. I biologi, historia och -religionsvetenskap får han MVG. Han börjar på en av Uppsalas mer prestigefulla gymnasieskolor. En gång stöter han på sin gamla barndomsvän på bussen.
– Han berättade att han läste intensivmatte. Jag var glad över att han verkade ha kommit tillbaka – han är ju långt ifrån korkad, säger kompisen.
Men kort därefter hoppar Lukas av och börjar i stället läsa till natur- och äventyrsguide på en liten friskola.
Ungefär samtidigt skriver han under uppropet ”Vi som vill att Aftonbladet ska gilla olika”. Budskapet är att Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” är hyckleri eftersom knappt någon i tidningens redaktionsledning har utländsk bakgrund. Den synpunkten delas kanske av människor i många politiska läger, men initiativtagare till uppropet är den nybildade nazistorganisationen Nordisk ungdom.
Under 2011 döms han för vapenbrott för att ha haft pepparsprej på sig och får ett strafföreläggande för att ha burit kniv på allmän plats.
Våren därpå kommer de första uppgifterna om att han har gått med i SMR.
I juli skriver han för första gången en kommentar under eget namn på Nordfront. Han kommenterar en artikel som handlar om att en tidigare artikel om en gruppvåldtäkt, som sägs bero på det mångkulturella samhället, har fått rekordmånga kommentarer.
”Härligt, det märks att artiklarna håller en mycket hög klass! Man undrar om det är någon annan nationell hemsida som någonsin har fått så många kommentarer på en artikel?” skriver Lukas.
I oktober figurerar han för första gången på bild på Nordfront,
i en artikel om en skogsvandring som SMR anordnar i Lunsenområdet utanför Uppsala. Kort därefter publiceras en intervju med Lukas, som säger att Säpo sökt upp honom efter vandringen. Han ska ha blivit varnad för att han kan komma att begå och utsättas för brott i den miljö han befinner sig.
Jag ringer Säpo och frågar hur det går till. Pressekreteraren Fredrik Milder förnekar bestämt att man skulle kontakta människor enbart på grund av att de blivit rekryterade till någon organisation.´Om Säpo verkligen kontaktar Lukas är varningarna överflödiga. Han vet redan att det kan vara farligt att vara aktiv nazist.
Ett halvår tidigare, när han delar ut flygblad för SMR i Uppsala, träffar han fel person. Mannen, som inte gillar hans budskap, har veckan innan sagt åt Lukas att sluta dela ut flygblad. När den unge nazisten ändå dyker upp igen kommer han ner på gatan, slår honom till marken och misshandlar honom med en batong och med knytnävarna tills misshandeln avbryts av en annan person.
Kanske har Lukas tur i oturen. Gärningsmannen döms utöver misshandeln även för bland annat grovt rån, människorov och mord till 16 års fängelse.
Misshandeln avskräcker honom alltså inte, och den påstådda uppvaktningen från Säpo leder till att han blir sedd av SMR:s ledning. I december deklarerar Nordfronts nye ansvarige utgivare Fredrik Vejdeland att Säpo har hjälpt honom att rekrytera en duktig nyhetsskribent. ”Sådana personer behöver Nordfront!”, skriver han.
Lukas första text är ”en personlig betraktelse” kring ett besök hos SMR:s systerorganisation i Finland. Bland annat har man lyssnat till den finska nazistledarens tal, får vi veta:
”Detta tal förmedlades på finska så jag överlåter det till någon annan att analysera innehållet, men jag är alldeles övertygad om att det höll mycket hög kvalitet.”
Och lite längre ner i texten:
”När maten sedermera var uppäten och alla var nöjda och belåtna så höll en av våra finska kamrater en genomgång för alla deltagare där han konstaterade att dagen hade varit mycket lyckad. Detta verkade alla instämma i.”
Intrycket som man kan få är att han skriver vad han tror att man förväntar sig av honom. Fram växer bilden av en ung, välformulerad man i full färd med att hjärntvätta sig själv och redo att avancera i organisationen. Men så, en lördagskväll några veckor senare, går han ensam genom Slavsta med en batong i handen. Att slå sönder busskurer och fönsterrutor på en pizzeria är väl ändå inget som för den nationalsocialistiska kampen framåt? Vilka tankar rör sig i hans huvud den kvällen?
På Nordfront ser jag att SMR har delat ut flygblad på gågatan i Uppsala samma dag som Lukas går lös med batongen. Lukas är där, liksom Anton. Polisen dyker upp, och SMR-anhängarna, som i vanlig ordning filmar sig själva, gör sitt bästa för att provocera fram ett bråk med polisen men misslyckas. Kan det vara oförlöst adrenalin från dagens händelser som driver Lukas? Jag får aldrig något motiv eftersom han nekar till brott.
Attack och reträtt
Exakt när Antons och Lukas vägar korsas är inte klart. Men i mars 2013 stoppas de båda av polis i Örbyhus sedan de klottrat ”www.nordfront.se” på Ica-butiken, järnvägsstationen och gångtunneln i Örbyhus. Lukas har en kniv och en burk med tårgas på sig. De döms till dagsböter.
Detta är bara en i raden av aktiviteter i Uppsalaområdet under året. 2013 är Svenska motståndsrörelsen mer aktiv än någonsin. Organisationen ökar sina aktiviteter med 40 procent jämfört med året innan, visar en kartläggning av den antirasistiska stiftelsen Expo. Det verkar också som att anhängarna blir mer benägna än tidigare att ta till våld helt öppet när de möter motstånd på gator och torg.
Den 16 mars misshandlas en man i samband med SMR:s flygbladsutdelning på Stortorget i Gävle. Både Anton och Lukas är där. ”Så går det när man försöker störa”, skriver Anton på Twitter samma dag och publicerar en bild från misshandeln. Hans 33-årige kamrat grips och en åklagare inleder en förundersökning men lägger snart ner den eftersom det ansågs omöjligt att avgöra vem som gjort vad.
Den 10 augusti är det dags igen, denna gång i Uppsala. Efteråt skriver Lukas nöjt om ”tillrättavisningen” av Anders Henriksson: ”Motståndsrörelsens föredömliga agerande i lördags har fått ovanligt mycket medial uppmärksamhet. Spaltmeter med gratisreklam!”
Fyra veckor senare manifesterar SMR i centrala Umeå samtidigt som det pågår en lokal gala till förmån för Umeås utsatta. Flera nazister misstänks senare för bland annat våldsamt motstånd, vapenbrott och hets mot folkgrupp i det tumult som uppstår. Än en gång är de båda Uppsalanazisterna på plats.
I december har turen kommit till Stockholmsförorten Kärrtorp, där en demonstration mot rasism plötsligt angrips av ett stort uppbåd med SMR-anhängare. I demonstrationståget finns barn och gamla, men också folk från de autonoma grupperna, som slåss med nazisterna.
Den här gången slår rättsväsendet tillbaka.´Lukas är en av många som grips på platsen och anhålls samma dag, misstänkta för våldsamt upplopp. Hans dator och mobiltelefon beslagtas. Anton delges misstanke först en månad senare. Hittills har sju personer dömts för brott i samband med Kärrtorps kravallerna, men Anton och Lukas hör inte till dem. Enligt åklagaren är fler åtal att vänta.
Uppsalapolisen lägger först ner utredningen av misshandeln på gågatan sommaren 2013, men tar upp den igen efter UNT:s granskning. Åklagarens senaste besked är att man nu sätter sig in i ett omfattande material från Stockholmspolisens utredning av händelserna i Kärrtorp. Det är ännu okänt om någon kommer att åtalas.
Efter Kärrtorp kommer inga nya rapporter om våldsdåd begågna i SMR:s namn, någonstans i landet.
Under 2013 skolkar Lukas så mycket att han två gånger får återkrav från CSN. Han skulle ha tagit studenten i våras men hoppar av gymnasiet mitt i terminen, lämnar föräldrahemmet i Uppsala och flyttar in hos en sju år äldre SMR-anhängare i en stad i Norrbotten.
Den 20 april i år, på Hitlers 125-årsdag, är det någon som hissar en hakkorsflagga utanför stadshuset i staden där Lukas bor. Samma morgon skriver han ett litet rim på Twitter: ”Adolf Hitler lever, en arisk avatar, hissa hakkorsfanan när vi striden återtar!”
I juni ändrar Antons sambo Sofia plötsligt tidslinjen på sin facebooksida. Det dyker upp ett brustet hjärta och texten ”separerade”, daterat november 2013.
Vart Anton tar vägen efter det är okänt, men han fortsätter att vara skriven på samma adress och genomför lokala aktiviteter i Uppsala. Så sent som den 1 juli är han enligt Nordfront ansvarig för en ”propagandaoffensiv”, då nazistiska klistermärken och banderoller sätts upp i Uppsala och Storvreta.
Tyvärr blir det inga intervjuer med textens huvudpersoner.
Lukas svarar varken i telefon eller på facebook, och hans lägenhetskompis
i Norrbotten vill inte förmedla kontakt.
– Nej, säger han bara och lägger på luren.
Anton är lätt att få tag i men vill först inte ställa upp.
– Jag vet att du kommer att skriva en lögnaktig artikel, säger han.
Efter en stund ringer Anton. Han vill nog se frågorna ändå, kanske rent av träffas och prata.
Senare kommer ett sms där han klargör att han inte kan ses, utan vill ha skriftliga frågor. Det får han: om hans ideologi och brottslighet, hans familjebakgrund och ekonomi. Dagen därpå ringer en person som presenterar sig som hans juridiska ombud. Hon undrar vad som är syftet med artikeln och säger att frågorna kan utgöra förtal.
Men några svar kommer aldrig.
Tills vidare får Antons storebror Petter fortsätta leva med saknaden efter en förlorad bror och tankarna på om han hade kunnat förhindra att det gick som det gick.
– Jag drömmer ibland att jag får en chans att prata med honom, säger han.
Fotnot: Lukas, Anton och deras anhöriga och vänner som medverkar i texten har i verkligheten andra namn.