Sexförbrytare
– Det här är otroligt kostsamma individer, både vad gäller samhällets resurser och i lidande hos deras offer och omgivning. Vi skulle vinna mycket på att hitta en bra behandling för dem.
Det säger Katarina Howner, överläkare och specialist inom rättspsykiatri vid Rättsmedicinalverket, som även forskar om psykopati.
I hela samhället beräknas 0,5–1 procent av befolkningen ha psykopati, det vill säga vara psykopater. Det innebär 50 000 till 100 000 svenskar. I fängelserna är siffran 20–25 procent.
UNT har i en serie granskat vad samhället gör för att stoppa män som efter avtjänat straff fortsätter begå grova sexövergrepp mot kvinnor. Det är sannolikt att många av dem är psykopater, eller åtminstone har psykopatiska drag.
– Ju grövre och mer upprepad brottslighet, desto större är sannolikheten att personen har psykopati, säger Katarina Howner.
En psykopat har låg eller ingen affektiv empati. Det innebär att personen inte upplever rädsla eller ångest och inte känner medlidande med andra.
– De vet att andra kan bli ledsna, men det bekommer dem inte. De ser till sina egna behov och tar vad de vill ha – sex, pengar, makt – utan omsorg om andra. De ser sig som förmer och tycker att andra människor är till för att användas.
Trots att psykopater står för en så pass stor del av brottsligheten finns i dag ingen bra behandling för dem. Psykopati är ett personlighetssyndrom, inte en psykisk sjukdom, och mediciner är inget alternativ. Återstår gör psykoterapi – men då krävs att personen är motiverad, vilket psykopater sällan är.
– De kan ha svårt att se poängen med behandling. De tycker att det är omgivningen det är fel på, inte dem. En del uttrycker att "de gör vad alla vill men inte vågar". De förstår inte att vi andra undviker att begå brott eftersom vi mår dåligt av att skada andra, inte av rädsla för att åka fast.
Men troligen går det att hitta motivation även hos psykopater för att stoppa fortsatt brottslighet, menar Katarina Howner.
– De kan komma till en punkt där de tycker det smakar mer än det kostar: Man vill inte sitta i fängelse, man vill ha kvar sin familj, vill bli respekterad och så vidare.
I sitt jobb på Rättsmedicinalverket gör Katarina Howner rättspsykiatriska utredningar, för att avgöra om brottsmisstänkta personer har en allvarlig psykisk störning och därför ska dömas till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse. Den som döms till vård kommer inte ut i samhället förrän han eller hon anses ofarlig – vilket kan innebära inlåsning resten av livet.
Eftersom psykopati inte ses som en allvarlig psykisk störning döms psykopater till fängelse, och kommer då ut när straffet är avtjänat – även om de bedöms som fortsatt farliga.
– Det finns en djup orättvisa här. Inom rättspsykiatrin kan du sitta hur länge som helst eftersom man beaktar återfallsrisken. Medan kriminalvården har återfallsbrottslingar som kommer ut när de avtjänat sitt tidsbestämda straff, oavsett risk för återfall.
För vilken grupp ska det ändras, anser du?
– Det överlåter jag åt andra att tycka till om. Jag vill bara lyfta upp att det är orättvist och olyckligt att man särbehandlar grupperna så mycket.
Förstår psykopater själva att de är psykopater?
– Inom kriminalvården och rättspsykiatrin brukar det inte komma som en överraskning, de flesta känner igen sig i beskrivningarna. Personen behöver inte ens tycka att det bara är dåligt. Och alla dragen är ju per definition inte dåliga – att inte ha ångest, till exempel, vore väl skönt. De psykopatiska dragen kan också ge viss framgång: psykopater är ofta lättsamma socialt.
Hur ska man förhålla sig till en person i ens omgivning som man misstänker är psykopat?
– Håll distansen. Man behöver inte säga upp kontakten, att umgås ytligt kan vara givande. Men investera aldrig känslor eller pengar i en sådan person.
Psykopatiska drag är till största del medfödda. Men om personen växer upp i en bra miljö och får rätt stöd är chansen betydligt större att hen inte utvecklar ett kriminellt beteende. Att en ungdom visar klar brist på empati i kombination med uppförandestörning är en varningsklocka, säger Katarina Howner.
– Ju tidigare föräldrar och skola upptäcker det här, desto större är chansen att vända utvecklingen. Det är väldigt bra om BUP, socialtjänst och skola kan samarbeta kring riskindivider.