Psykiska problem drabbar hela familjen
När Laila bröt förhållandet med sin pojkvän hamnade hon efter en tid i en djup psykos. Det slutade med polishämtning till psykakuten, tvångsvård och tvångsmedicinering.I dag, fem år senare, mår hon bra tack vare effektiva mediciner, och använder sina erfarenheter för att hjälpa andra.
— Han led av att jag mådde dåligt, var rädd när jag "blev konstig", arg när jag inte ville äta mediciner — och sedan liksom avvaktande.
— Så här efteråt har vi aldrig pratat om min sjukdom. Jag tror att han är livrädd för att jag skall bli sjuk igen. Jag får acceptera det.
Laila är aktiv i anhörigföreningen IFS, Intresseföreningen för schizofreni och andra psykoser, och håller föredrag om just syskonrelationer.
Drabbar hela familjen
Psykiska problem hos en familjemedlem drabbar hela familjen, säger hon.
— De övriga syskonen bortprioriteras, föräldrarnas engagemang fokuseras helt på den som är sjuk. Syskonreaktionerna skiftar. Många tycker det är fruktansvärt orättvist att deras bror eller syster blivit till exempel schizofren, andra känner skuld eller ilska. Mina viktigaste råd är att inte vara rädd för att prata med sitt syskon om sjukdomen, och framför allt: att inte känna skuld.
Trygg och glad i dag
Laila är en glad, trygg person som ger intryck av att trivas med sig själv. De röster som en gång dikterade hennes liv är nu nästan borta, och om de någon gång vill göra sig hörda har hon kraft nog att vifta bort dem.
Redan under 1990-talet hade hon depressioner som hon medicinerade mot. Hon tror att den psykos som drabbade henne 1998 fanns latent, och att det brutna förhållandet utlöste den.
— Jag sov allt sämre. Jag tyckte att min före detta pojkvän fanns utanför dörren och jag började höra röster.
Det var både bekanta och obekanta som talade inifrån hennes huvud.
— I princip dikterade rösterna mitt liv.
Förstod vad som var på väg
Utåt märktes ännu ingenting. Laila pluggade på receptarielinjen och uppförde sig som vanligt. Ingen märkte något.
— Jag tyckte jag var skitsmart, överintelligent. Samtidigt kände jag någonstans innerst inne att det höll på att gå åt skogen.
Hon sov mindre och mindre - och styrdes mer och mer av rösterna. Genom sina studier förstod hon vad som höll på att hända, och en dag sade hon till sin mamma: "Jag tror att jag har fått en psykos".
Vanföreställningar
Hösten 1998 körde föräldrarna henne till psykakuten vid Ulleråkers sjukhus. Laila var medveten om resans mål, införstådd med att hon var sjuk. Efter många timmars väntan fick de träffa en läkare. Då ändrade Laila sig och ville åka hem. Hon var rädd att bli inspärrad för evigt. Hennes mamma och doktorn lyckades övertala henne att lägga in sig.
Laila låg inlagd för observation i sex veckor och fick diagnosen vanföreställningar. ("jag trodde att de opererade min hjärna på nätterna medan jag sov").
Men hon skrevs ut igen och återvände till sin lägenhet. Vid det här laget var hon övertygad om att den var buggad.
Korrespondens ledde till vård
Hon slutade med psykosmedicinen och försökte återuppta studierna.
Inuti henne härskade kaos. Större delen av sin tid skrev hon brev. Hon skrev till alla hon kände, vänner, släktingar och bekanta, och postade ordentligt breven — ibland med porto, ibland utan.
Rösterna i hennes huvud dikterade vad hon skulle skriva. Breven var "arga, elaka, ledsna eller glada och roliga".
Den omfattande korrespondensen ställdes även till läkare och annan personal på psyket.
— På sätt och vis blev breven till sjukhuset min räddning, för en dag dök en av läkarna jag skrivit till upp hemma hos mig. Hon försökte övertala mig att följa med till sjukhuset, men jag vägrade förstås.
Ett tvåläkarintyg om tvångsvård utfärdades; de brev Laila skrivit till sjukhuset blev ett tungt vägande skäl.
Medicinen hjälpte
En tid senare ringde två poliser på hennes dörr och bad henne följa med till psyket.
— Jag var i min egen lilla värld och tyckte det skulle bli kul att komma ut och åka bil. Inte förrän vi var inne på avdelningen blev jag arg.
Där tvångsmedicinerades Laila med psykosmediciner. När medicinen väl börjat fungera insåg hon hur sjuk hon varit.
— Det värsta var alla breven. Det var fruktansvärt jobbigt att ta in. Min kurator rådde mig att skicka ett massbrev till alla jag skrivit till, och det gjorde jag.
I brevet bad hon om ursäkt, förklarade att hon varit sjuk, men att hon nu åt medicin och var på bättringsvägen.
— Alla förstod och förlät. Det var en otrolig lättnad.
Fotnot: Laila heter egentligen något annat.
Så jobbar vi med nyheter