Ett parti som är mot hela tanken med den Europeiska unionen kan inte sitta i regeringen. Man kan inte vara en framgångsrik minister om man avvisar hela EU-perspektivet.
Resonemanget fördes av Göran Persson när Bonniers förlag i maj presenterade sin box om Sveriges statsministrar under 100 år. Det var naturligtvis Vänsterpartiets deltagande i den rödgröna alliansen som Persson syftade på. Miljöpartiet har ju efter en medlemsomröstning ändrat sig om EU. Vänsterpartiet har skrivit under en gemensam deklaration om EU med MP och S, men Lars Ohly har samtidigt förklarat att partiet inte ändrat sin egen ståndpunkt.
Samma klyfta finns dessutom om Afghanistan. Sex riksdagspartier är för att Sverige deltar i den så kallade ISAF-styrkan. Vänsterpartiet tycker tvärtom.
När socialdemokrater påminns om detta kontrar de ibland med Nato. Ett av allianspartierna, Folkpartiet, förespråkar öppet Natomedlemskap. Moderater och Kristdemokrater ligger lågt, och Centern är uttalat för fortsatt alliansfrihet. Också på den borgerliga sidan finns alltså en skiljelinje. Men skiljelinjerna inom de två allianserna är av mycket olika slag.
Sverige har sedan många år en mycket nära relation till Nato. Vi samverkar bland annat i Afghanistan och vi har i likhet med Finland antagit en solidaritetsdeklaration med utfästelser om att inte vara passiva om ett annat EU-land eller nordiskt land attackeras. För att en sådan deklaration ska betyda något i ett eventuellt krisläge krävs nära samverkan med Nato. Vårt inflytande i säkerhetsfrågor liksom vår förmåga att hävda våra intressen skulle öka om vi också var medlemmar av Atlantpakten.
Att gå med i Nato handlar mest om att formalisera en förbindelse som alla sedan länge är väl medvetna om. Att gå ur EU innebär däremot att en väl etablerad relation bryts upp. Vi får lov att säga upp stora delar av vår relation till den närmaste omgivningen och sedan omförhandla våra förbindelser så gott det går under förutsättningar som knappast kommer att vara gynnsamma. Sedan kommer vi ändå att vara beroende av unionen, utan att själva kunna göra vår röst hörd på det sätt som vi kan i dag.
Det är alltså bara på ytan som V och Fp avviker åt var sitt håll från en bredare svensk samförståndslinje. Den verkliga skiljelinje som finns i utrikes- och säkerhetspolitiken ser annorlunda ut.
Folkpartiet säger med sin Natolinje egentligen detsamma som många inom samtliga övriga partier – utom just Vänsterpartiet – egentligen håller med om, även om man föredrar att inte utmana en folkopinion som är van vid alliansfrihet. FP-linjen handlar om vanlig politisk profilering, inte om några djupare värderingsskillnader gentemot övriga partier. Miljöpartiet är möjligen ett undantag, men förra tyska utrikesministern Joschka Fischer har visat att också gröna politiker numera kan acceptera Nato-medlemskap som något naturligt.
I Danmark, Norge och Island är inte Natomedlemskapet kontroversiellt mellan socialdemokrater och borgerliga. Det skulle det inte ha varit i Sverige heller om vi hade varit medlemmar. Den svenska alliansfriheten innebar aldrig någon åsiktsmässig neutralitet mellan demokratierna och sovjetblocket, även om en del grumliga uttalanden ibland gjordes. Kommunisterna däremot höll på Sovjetunionen, i Nato-länder likaväl som i länder som stod utanför Nato. I linje med detta såg man också EU som ett ombud för ”den internationella imperialismen” – alltså för Sovjetunionens motståndare. När Sovjetunionen och Warszawapakten nu är borta fortsätter Vänsterpartiet att ogilla EU och känna lojalitet med Kuba, trots att världsläget i dag är ett helt annat än före 1989.
Varför har då Vänsterpartiet fått diktera delar av de rödgrönas utrikespolitiska plattform? Tänkte Socialdemokraterna och Miljöpartiet aldrig på konsekvenserna i Afghanistan eller Korea, eller för Japan och Taiwan, när man skrev på att USA måste lämna alla baser utomlands? Eller var det priset för att få med Vänsterpartiet i den rödgröna alliansen?