Men det är alltså inte pengarna som fattas. Tvärtom har man 2011 ett överskott på 22,8 miljoner kronor. I stället är det, precis som på så många andra städer i landet, en fråga om undermålig planering.
Hundratals barn i behov av barnomsorg dyker dock inte upp över en natt. Det är inte omöjligt att prognostisera hur många barn som kommer att födas eller flytta till Uppsala under en viss tidsperiod.
Men det har kommunen inte lyckas med. Platsbristen skylls även bland annat på formalia som miljökrav, eller att det är svårt att få bygglov, eller att Uppsalaborna är ovanligt pigga på att överklaga eller begära omprövning av fattade beslut. Dessutom påpekas att behovet av platser är större på våren än på hösten och att de ansvariga kommunala nämnderna inte samarbetar i tillräcklig omfattning.
Visst, alla dessa faktorer är uppenbara problem. Men de är varken omöjliga att förutse eller att lösa. De duger därför inte som förklaring för platsbristen.
De kan heller inte förklara hur ett helt nytt bostadsområde – Industristaden – står utan lokaler för förskolor eller varför kommunen i stället för att ta sitt ansvar för barnomsorgen valt att erbjuda föräldrarna i området att bilda nätverk och ekonomiska föreningar för att själva ta hand om sina barn.
Välfärdsamhället är uppbyggt kring tanken att alla som kan ska försörja sig själv och betala skatt. I gengäld ska samhället ställa upp med samhällsservice som god barnomsorg. Men i Uppsala och i många andra städer lever inte kommunerna upp till detta ansvar.
Den bristande planeringen leder ofta tillfälliga lösningar som tendrar att bli betydligt dyrare än de som tillkommit i god tid. Än värre är att dessa tillfälliga lösningar många gånger tenderar att bli permanenta. Det handlar inte bara om ett slöseri med skattepengar. Det handlar framförallt om att en generation barn riskerar att få en sämre barnomsorg än de skulle få med bättre planering. Det är inte acceptabelt. Ändå löser man inte problemen. Det kan inte förklaras med något annat än bristande politisk vilja.