Ögonblicksbild, Torsby, mitten av 90-talet: "När vi kom till ett spelställe möttes vi av två lokala moppekillar. De skulle sköta ljudet. De hade byggt en PA-anläggning själva." Carla Jonssons berättar om hur förgänglig rockdrömmen kan vara. Efter en 80-talsfest som aldrig ville ta slut följde ett årtionde med total mediebojkott och ute-stämpel för Sveriges svar på The Band. I den här vevan gör Plura sitt första trevande försök att bryta sig loss ifrån frysboxen, genom inspelningen av sin första och enda solo-LP. Mottagandet för de r’n’b-slicka produktionerna är inte dåliga, men likväl ingen återupprättelse.
Ensamseglaräventyr nummer två, såhär nästan 20 år senare, resulterar lyckligtvis i lite muntrare tongångar. Men låt oss lägga helstekta grisar, blottade mansbringor och kändis-sidekicks åt sidan för en stund och fokusera på det väsentliga. Närmare bestämt faktumet att det faktiskt är en av tidernas bästa och väloljade grupper som står framför oss på Katalin ikväll. Det är lätt att glömma i all medial upphöjning av Pluras person, men emellertid också anledningen till att hajpen lyckas brinna på övertid.
Den 43-årigt fyllda spårvagnen öppnar något oväntat sitt brukliga sommarstopp i Uppsala med dämpade Cornelis-tolkningen "Somliga går med trasiga skor". Att man även passar på att dra av publikfavoriten "Fulla för Kärlekens Skull" när det fortfarande släntrar in betalande i konsertutrymmet är också svårmotiverat. Ungefär i gränslandet mellan käcka "Be-Bop-A-Lula-Land", ständigt fenomenala "Alice" och obligatoriska "Kärlekens Tunga" spricker alltjämt ambitionen om att sätta musiken i första rummet. Plura kan inte hålla sig längre. TV-anekdoterna breder ut sig i varje uppkommen andningspaus till en nivå som ibland balanserar på patetikens rand. Plura räddas av att han trots allt är skicklig att på ett naturligt sätt navigera mellan låtvalen.
På många sätt ät det i själva verket brorsans högtidsstund. Äntligen, till skillnad från de just passerade turnéerna, tillåts virtuos Carla uppta den plats han förtjänar. De lysande soloutsvävningarna i annars ordinära "Kungsholmskopplet" och "Vår Lilla Stad" utgör kvällens minnesrikaste höjdpunkter. Carla och klaviaturspelare Cleas von Heijne turas om i att föra. Även Adrian Modiggård, född 1992, injicerar nytt liv i de allra tidigaste Plura-kompositionerna ("Din Lilla Hund", "Ett Fall Av Kärlek") med sitt behagligt skorrande soulregister.