– Att förneka verkligheten är inte att skydda barnen, säger psykologen Maria Farm.
Nu i mars visar Barnkanalen dokumentärserien Snoffe, döden och jag. En serie som tar upp frågor kring döden med utgångspunkt från barns berättelser om sorg över ett älskat husdjur som gått bort. I dag pratar också föräldrar mer om känslor med sina barn än tidigare generationer, men just döden är svår att prata om, även när den håller sig på behörigt avstånd.
– Och när den kommer nära blir den lätt som en het stekpanna. Något man inte vill ta i, säger Maria Farm, psykolog och författare till Sorgboken som riktar sig till barn som förlorat någon.
Det är svårt att vara människa när man får veta att man har en sjukdom som man kanske inte kommer att överleva. Att i det läget dessutom fungera som förälder är oerhört tufft. Maria Farm menar att det är viktigt att våga prata med barnen om det som händer. Att låta bli är inte att skydda dem, menar hon.
– Det blir bara förvirrande om du säger att allt är okej, när de förstår att det inte stämmer. Då skyddar du barnet bättre genom att visa omtanke på andra sätt.
Helst ska man vänta med att berätta tills man själv hunnit landa i det rent känslomässigt, men också fått en bra bild av läget.
– Sedan måste man anpassa det man säger efter barnets ålder och mognad. Har barnen frågor om döden ska man förstås prata om dem, men jag tror inte man ska prata om sin egen bortgång med mindre barn förrän allt hopp verkligen är ute. Berätta i stället att du är sjuk och att doktorn försöker hjälpa dig.
Det är viktigt att inte tona ned det barnen känner. Då är det bättre att bekräfta och säga att man förstår hur jobbigt det är.
– Barnet känner sig lätt ensamt i en sådan här situation. Därför är det bra om andra vuxna visar att de finns till hands. Förklarar att barnet inte är ensamt och att fler känner smärta och sorg.
När livet tar slut tar sorgen vid och man brukar säga att barn sörjer randigt. Det vill säga att ljusare och mörkare stunder avlöser varandra.
– I ena stunden är de väldigt ledsna och i nästa kan de leka och skratta med kompisar. Det handlar inte om förnekelse utan om att barn ibland behöver pausa i sorgen för att orka med.
Många vuxna som förlorat en förälder som barn, berättar i dag att de inte fick prata och sörja föräldern när det var små. Det är viktigt att få den chansen. Men Maria Farm menar att det handlar om en balansgång, hur mycket man som förälder ska ligga på och ta upp ämnet.
– Det bästa är nog att visa att man finns till, att avsätta tid så att man finns där när barnet behöver prata.
Samtidigt är det också bra om det ganska snart blir vardag. För även om livet inte blir detsamma mår vi bättre när livet runt omkring oss återgår till det normala.