Pragvåren för svag för att lyckas
Kamrat Novotny klagade sin nöd för kamrat Brezjnev. Det hade uppstått en opposition mot honom inom partiet. En grupp yngre partifunktionärer utmanade honom rent av. Han tyckte att det kunde vara på sin plats med lite broderlig solidaritet från de sovjetiska kamraternas sida, vilkas politiska linje han ju ändå skrupulöst följt under alla år. Men Brezjnev brydde sig inte.
Därmed var Novotnys öde beseglat. Vid centralkommitténs följande plenum "befriades" han från sina plikter och skickades i pension. Ny förste sekreterare blev Alexander Dubcek - när nu de tjeckoslovakiska kamraterna för en gångs skull själva fick bestämma.
Men det visade sig snart att detta inte bara, och inte ens främst, var en banal personförändring. Bakom den låg inte bara karriärism och ärelystnad. I Tjeckoslovakien, detta framstående kulturland i Centraleuropa, hade på de två decennier som gått sedan kommunisterna tog makten i samband med Pragkuppen 1948 det folkliga missnöjet stadigt växt. Femton år efter Stalins död och ungefär ett decennium efter det (förhållandevis kortvariga) så kallade "tövädret" under Nikita Chrusjtjov i Sovjet hade missnöjet i Tjeckoslovakien nått nivåer som krävde någon form av mer sofistikerat svar än den vanliga repressionen.
Det som lättast lät sig göra var att lätta på tyglarna, och så skedde också. Debatten släpptes fri, eller i varje fall långt mycket friare. Pragvåren, som den kom att kallas, resulterade i några månader av ytterst vildvuxen och spretig debatt och aktivitet - som det blir när friheten varit strypt och känslorna uppdämda under lång tid.
Partiet, som sin ideologi likmätigt förutsattes leda och kontrollera processen, fann sig snart ohjälpligt frånsprunget. Dess allmänna paroll om en "socialism med mänskligt ansikte" må ha fått kinderna att blossa på delar den yrvakna unga vänstern i Västeuropa, men hade nog inte särskilt mycket att säga dem som levt i två decennier under den tjeckoslovakiska varianten av socialism med omänskligt ansikte. För dem var det snarare "socialismen" som var problemet.
Det gick inte lång tid förrän missnöjet började mullra från Moskva. Ledarna i Prag fick mycket snart klart för sig att vad än Brezjnev sagt i januari så gällde det inte längre. Hur det gick med "socialismen" i Tjeckoslovakien var verkligen inte det tjeckoslovakiska partiets, ännu mindre folkets, ensak.
Natten till den 21 augusti 1968 rullade invasionsarméerna från Warszawapaktsländerna in i Tjeckoslovakien och Pragvåren ströps. Den tjeckoslovakiska stats- och partiledningen greps, fördes till Moskva, förnedrades - och tvingades underteckna ett kapitulationsdokument.
I Tjeckoslovakien lades locket återigen på. Den kommunistiska makten, i och för sig alltmer maläten och stagnerad, hade ändå haft rå militär styrka nog att krossa försöket att införa "socialism med mänskligt ansikte" i Tjeckoslovakien.
Det fanns, kunde frihetens krafter i Öst- och Centraleuropa efter hand konstatera, svagheter med Pragvåren. Den var en process, initierad uppifrån - i och för sig som svar på ett folkligt missnöje. Det gav den samma typ av begränsningar som Gorbatjovs reformer i Sovjet knappt 20 år senare. Man skulle ändra systemet "lagom mycket" för att kunna bevara det.
Men det var det kommunistiska systemet som var problemet. Totalitärt, förstelnat, förkvävande, utvecklingsfientligt. Eftersom det måste ersättas med något helt nytt kunde det inte gärna förändras uppifrån. Alternativet var förändring "nerifrån", i en process inspirerad och initierad av folkets breda lager. Det var också i den stämningen som elektrikern Lech Walesa hösten 1980 klättrade över staketet till Lenin-varvet i Gdansk - och inledde den sista, segerrika etappen av frigörelsen från kommunismen. Men det är en annan historia.
Tidigare avsnitt i serien var införda 13/7 och 20/7.
Så jobbar vi med nyheter