Förbandet First aid kit har spelat klart, publiken trängs framför scenen och solen värmer med sina sista stålar innan den försvinner in bakom träden. När Patti Smith kommer ut i sina gråtrassliga flätor och slitna jeans tystnar sorlet och jublet stiger.
Det är onekligen en rätt häftig känsla att se en artist av hennes rang på en Uppsalascen. I snart 40 år har Patti Smith sprängt gränser mellan rock, konst och poesi. När hon fick Polarpriset 2011 fanns det de som kallade henne överskattad. De hade uppenbarligen aldrig sett henne live.
Kvällen börjar lugnt och lite trevande, med popdoftande låtar som April fool och Redondo beach. Smith är på strålande humör, dansar runt och flirtar med publiken. Effekten blir stor när hon bryter den soliga festivalstämningen med den betydligt mörkare Privilege. Det är när hon mässar psalm 23 (The lord is my shepherd) över en dystopisk orgel och med armarna profetiskt utsträckta mot publiken som vi får se ikonen Patti Smith träda fram. I hennes röst finns en närmast urmoderlig kraft som inte bryr sig om ideal. Trots att vi sägs leva i ett mer eller mindre jämställt 2000-tal förvånar det mig hur ovanligt, och befriande, det är att se denna typ av kvinnliga råa styrka.
En låt sjungs till blåsvisslaren Edward Snowden: “where are you, they don´t want you but I do”. Det är definitivt inte någon bakåtsträvande 70-talsnostalgiker vi ser framför oss utan en i allra högsta grad politisk och passionerad artist.
Om det finns något jag kunde ha sluppit är det tillfället då Patti Smith kliver av scenen och bandet kör igång ett publikfriande rockmedley som andas lite väl afterski. Förutom detta förtjänar bandet en eloge. Allt är samspelt in i minsta detalj, vilket inte är så konstigt med tanke på att ett par av dem har varit med sedan starten runt 1975.
Nästa riktiga topp är Free money, då Smiths knutna näve gång på gång slår mot himlen och fyller Botaniska trädgården med upproriskhet. Och senare, när hon får hela publiken att sträcka upp händerna i en mässande bön för frihet och poesi tror jag knappt att vi befinner oss i Sverige. Sista låten innan extranumren blir öppningsspåret på hennes debutskiva, Gloria. Och faktiskt låter den ännu bättre i dag.
Patti Smith har hunnit fylla 66 år men är fortfarande 21-åringen som strövade omkring på New Yorks gator och hellre köpte konstmaterial och stal poesiböcker än åt sig mätt. Hon visar att man aldrig blir för gammal för att göra uppror, aldrig blir för gammal för punk.