Därför är det förståeligt att Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet reagerar så starkt mot Uppsala Prides beslut att förbjuda dem från att delta i prideparaden på lördag.
En organisation väljer förstås själv vilka åsikter den vill driva och vilka den vill välkomna på sina arrangemang. Men i fallet med Uppsala Pride bidrar detta till splittring, onödiga konflikter och att betydelsen av begreppet Pride devalveras.
Runt om i landet arrangeras det pridefestivaler. På samtliga platser, undantaget i Uppsala, handlar det om breda arrangemang. Alla som stödjer hbtq-rörelsens arbete är välkomna. I Uppsala är det annorlunda. Här poängteras att organisationen vilar på en ” socialistisk och queerfeministisk värdegrund”. Det förtydligas också att kampen för lika rättigheter inte kan föras gemensamt.
Detta ligger mycket långt ifrån vad vi annars lägger i begreppet Pride. Och det är tveksamt om en splittring av det här slaget gynnar hbtq-rörelsen. Uppsala Pride verkar också vara medvetna om detta. Därför är man noga med att påpeka sitt partipolitiska oberoende samt att man vill vara en plattform för möten, aktivism och gemenskap där ”alla mentalt färgglada ungdomar och vuxna” är välkomna. Bara de inte har fel färg vill säga.
Sedan det blev känt att Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet inte var välkomna på prideparaden har Miljöpartiet hedrande nog dragit sig ur arrangemanget. Det intressanta i sammanhanget är varför icke-socialistiska MP hela tiden var välkommet att delta, men inte icke-socialistiska FP. (Socialdemokraterna hade aldrig planerat att delta i paraden).
Ytterst handlar det om två problem. För det första att en vänsterrörelse på det här sättet kan ”kidnappa” ett brett begrepp som berör så många. För det andra att denna kidnappning indirekt sanktioneras av opolitiska organisationer som deltar i Uppsala Pride och av kommunen som tidigare år bidragit ekonomiskt.
Resultatet blir urvattnade begrepp och en försvagad hbtq-rörelse. Är det verkligen vad Uppsala Pride vill uppnå?