Hur politiskt prioriterad är psykiatrin?
– Vi har de senaste åren egentligen inte gjort budget på det sättet. Vi har inte prioriterat de olika områdena utan låtit sjukhuset själv få göra det. Man kan fundera på om det är en bra modell eller inte.
Men de senaste åren har ni i flera månadsrapporter från psykiatrin fått veta att remisserna bara ökar, att de nått sin maxgräns och därför behöver en budgetökning för att kunna öka vårdproduktionen. Ändå har ni inte ens lyft frågan, varför?
– Vi har inte diskuterat på den nivån i produktionsstyrelsen. Vi skulle kunna gå in och allokera om resurser från a till b, men vi har valt att inte göra det. Och det kan man tycka är rätt eller fel.
Tycker du att det är rätt eller fel?
– Jag tycker att det är väldigt svårt att göra den bedömningen därför att sjukvården är komplex. Om man prioriterar ett område så innebär ju det att man tar från ett annat.
De patienter jag träffat upplever att deras diagnoser inte tas på lika stort allvar som kroppsliga sjukdomar såsom cancer och diabetes, vad tänker du när du hör det?
– Jag kan förstå att de känner så. Diabetes går att mäta med instrument, men det är svårare med sjukdomar som inte syns på det sättet. Vi måste jobba hårt på att synliggöra de psykiska sjukdomarna och det var också därför som den förra regeringen gjorde en nationell satsning för att man ska prata om psykisk ohälsa.
Men med tanke på den satsningen, varför har inte ni gått i förgrunden och pratat om psykisk ohälsa ?
– Man kan absolut tycka att vi bör ha gjort det. Jag kan delvis hålla med i det.
Kartläggningen som gjordes av neuropsykiatrin för att reda ut varför kötiderna där är flera år långa, gjordes efter att brukarföreningen Attention krävt det. Varför ska det krävas att en ideell förening lyfter frågan?
– Jag tror generellt sett att frågor lyfts när det kommer input utifrån. Vi har långa köer på olika håll och kanter som vi tittar på generellt. Vi tittar på hur vi kan förbättra kösituationerna genom att få in fler aktörer.
Problemet är att vi har brist på olika professioner inom psykiatrin och då handlar det om att vi ska vara den bästa arbetsgivaren. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många utbildade specialister i dag.
Men är det rimligt att det ska krävas insatser från en frivillig organisation när ni vet att det är så här?
– Rimligt och rimligt. Det är bra att andra sätter tryck på politiken och kan hjälpa oss med input. Vi kan och vet inte allt.
I kartläggningen ber företrädare inom psykiatrin er politiker om vägledning. Men ni har inte gjort det, varför?
– Därför att det ligger på beställarsidan, det vill säga Hälso– och sjukvårdsstyrelsen.
Vad har de sagt och gjort då?
– Jag vet faktiskt inte det.
Beslutet som ni fattade utifrån kartläggningen om neuropsykiatrins långa kötider var att ”uppdra förvaltningsdirektörerna att ha en fortsatt dialog”. De patienter som jag har visat beslutet för tycker att det känns otroligt abstrakt.
– Jag kan förstå det men vi är tydliga med att vi tycker att det är en bra kartläggning och att vi godkänner den, och att det är något som vi tar med oss för framtiden.
Men kan du förklara vilka förändringar ni tänker er ska ske när ni fattar beslutet att det ska ”ske en fortsatt dialog”?
– Vi har inte större nycklar än att förvaltningsdirektörerna måste föra en dialog om hur de här frågorna ska lösas. Hur-frågorna är inte vår uppgift.
Många patienter är otroligt uppgivna. Vissa undrar om de måste försöka ta sitt liv för att de ska få hjälp, vad vill du säga till dem?
– Det är fruktansvärt att det är på det sättet. Men man har också möjlighet att söka hjälp på andra ställen i Sverige. Det kan ju fungera bättre på andra ställen i landet. Själv skulle jag nog göra det.
För många av de här patienterna är det svårt att ens orka ta sig till Akademiska sjukhuset.
– Absolut. Och eftersom jag inte upplevt den problematiken är det svårt att helt sätta mig in i den situationen. Men jag säger att möjligheten finns.