Bortsprungna hundar är vardagsmat för polisen. Men efter det att Jack Russel-terriern Kärstin sprang bort för en vecka sedan har frågor väckts kring polisens rutiner kring inkomna anmälningar.
Det var strax före klockan tio på måndagskvällen förra veckan som Kärstin smet ut genom källardörren på Bergsbrunnagatan där ägarna Eva Sundsten-Henriet och Pierre Henriet jobbar. Eva och Pierre letade efter henne ett par timmar innan de vid midnatt insåg att de måste ringa polisen.
– Vi fick veta att ingen hört av sig, och fortsatte leta till halvtre på natten, säger Eva.
Men faktum var att en kvinna redan vid tiotiden på kvällen ringt till polisen, sedan hon hittat Kärstin springande bland tvärnitande bilar alldeles i närheten, och räddat henne in i sin bil. Såväl upphittaren som Eva ringde återigen polisen på tisdagsmorgonen. Men polisen meddelade då Eva att ingen upphittare ringt, medan upphittaren fick veta att ingen hundägare hört av sig – bara att en sköldpadda var på vift.
Eva, som hade intalat sig själv att någon skulle ha hittat Kärstin under natten, blev nu riktigt orolig.
– En hund blir ju som en familjemedlem. Vi satte upp lappar i området och hela grannskapet, helt okända människor, engagerade sig i letandet. Inte minst hunddagiset här i närheten gjorde en jätteinsats.
Först på onsdagskvällen, nästan två dygn efter försvinnandet, fick de veta vad som hänt Kärstin. Då hade familjen som hittat henne, och tagit hand om henne hela tiden, sett de uppsatta lapparna.
– Innan hade jag lipat för att hon var borta, nu lipade jag av tacksamhet och lycka för att hon var tillbaka.
Samtidigt som Eva Sundsten-Henriet gladde sig växte också en irritation över polisens sjabbel.
– Tänk så mycket oro vi hade sluppit, för att inte tala om arbetstid för alla som engagerade sig i letandet, om polisen hade skött det bättre.
Först tänkte hon att det väl var en engångsföreteelse. Men efter att ha berättat historien för andra har hon ändrat uppfattning.
– Det går säkert jättebra många gånger också, men faktum är att många personer har berättat liknande historier om hur de fått ringa och stöta på och att polisen inte verkar ha riktigt koll. Så man undrar ju lite hur deras rutiner funkar.
Men polisens rutiner är det inget fel på, bedyrar Uppsalapolisens presstalesman Christer Nordström. Anmälningar om upphittade respektive bortsprungna hundar registreras i ett dataregister som kan nås av ansvarig personal i polishuset såväl dag som natt. Christer Nordström kan se anmälningarna om Kärstin i detta register. Att hunden är svart och vit, att det är en terrier/Jack Russel samt var och när den försvann respektive hittades finns med i såväl hundägarens som i upphittarens anmälningar. Men Christer Nordström tycker ändå inte att det är så konstigt att polisen inte förstått att det handlar om samma hund.
– Nej, jag kan bara konstatera att man inte gjort den kopplingen. Men visst har det blivit en olycklig miss här, och det är naturligtvis beklagligt för hundägaren.
Men hur kunde man missa det?
– Det vet jag inte, kanske hade personen mycket annat att göra just då.
Även i andra typer av ärenden är polisens rutiner tydliga, enligt Christer Nordström, och rutinerna ses regelbundet över. Polisanmälningar om brott registreras även de i ett dataregister som nås av alla i polishuset. De granskas sedan av en särskild polis samtidigt som det görs slagningar för att koppla samman händelser, tider, platser och personer.
– Men till syvende och sist handlar det om att den enskilde medarbetaren ställer rätt frågor från början. Allt polisarbete bygger på hur noggrann man är med ingångsuppgifterna.