I den prydliga raden av flaggstänger utanför polishuset smattrar de svenska flaggorna i förmiddagsblåsten.
– Javisst, det är ju veterandagen i dag. Det är jag som hissat dem, säger Christer Nordström och tittar leende ut genom fönstret vid polisreceptionen innan han stegar mot hissen som ska ta oss till hans arbetsrum på åttonde våningen.
– En herre hörde av sig till mig och hade synpunkter på vilka vimplar vi använde. Jag svarade honom och redogjorde för reglerna. Han svarade ´tack för info, nu ska jag ta itu med cyklisterna som kör som galningar!´ Haha, visst är det härligt att det finns så många olika slags människor! skrattar Christer Nordström medan han visar oss till sitt rum med utsikt över hela Luthagen.
Den polisorganisation som Christer Nordström började i 1970 skilde sig mycket åt från dagens. Då fanns 119 polisdistrikt som sedan blev 21 polismyndigheter och som 2015 blev till en enda myndighet.
– Organisationsförändringar har ständigt funnits. En del har varit helt okej, en del helt nödvändiga. Och så de där det finns mycket att önska. Som den här sista.
Ja, den senaste omorganisationen inom polisen har blivit hårt ifrågasatt av poliserna själva. Christer Nordström är en av de som varit hårt kritisk över att själva kärnverksamheten – poliser ute på fältet – inte har fått det genomslag som organisationen syftade till. I stället sitter man numera enligt honom ”fast i ett hopplöst organisationsträsk som tar mycket kraft”.
– Jag är mycket bekymrad över den svenska polisens framtid om man inte gör något radikalt. Den tidigare kontinuiteten då vi var ett naturligt inslag i stadsdelarna har helt upphört. Vi kommer när något har hänt, eller så gör vi en tillfällig insats och är sedan borta igen. De få som befinner sig i yttre tjänst åker än hit än dit. De är så få att de fort slits ut och söker sig vidare.
När det fanns mer resurser i yttre tjänst fanns också mer resurser att avstyra brott och gripa brottslingar, säger han, och ger som exempel en natt i mitten av 1990-talet då han och en kollega smög bakom häckarna på Berthåga kyrkogård för att sätta dit de vandaler som under ett tag förstört gravar.
– Mycket riktigt, efter att vi stått där ett tag kom några personer och började välta gravstenar. Och då gick vi till anfall. Det är ju det som är stimulerande, att få gripa in och stoppa brott. Tänk vad vi kunde hitta på om nätterna förr!
Men inte i dag?
– Nej, i dag är det så få i yttre tjänst att kriminalavdelningen inte kan begära hjälp på samma sätt. Ska man ta in fler blir det övertid och det ska förhandlas arbetstider.
Vad behöver göras anser du?
– Vi behöver tjejer och killar som vill jobba i den yttre verksamheten i utsatta stadsdelar. Och då måste polisen få större inflytande över rekryteringen, i dag sköter vi inte det själva. Jag anser också att det i dag i polisutbildningen är för stort fokus på akademiska poäng i stället för på yrkesutbildning.
Christer Nordström har haft många olika tjänster inom polisen. Under sina år som polis i yttre tjänst och brottsutredare fick han flera gånger gripa sin kriminelle bror.
– En gång blev det till och med våldsamt motstånd, jojo, det var fajt ända in i arresten, kan ni tänka er! Han kom snett i tillvaron redan i skolan, jag har funderat mycket över varför. Men det gav mig en stor förståelse för hur det är att vara anhörig till en kriminell.
Som dödsfallsutredare på rättsmedicin under 80-talet tog Christer Nordström emot de 300-400 personer i länet som varje år dör utanför sjukhusvård. I uppdraget ingick att åka ut och ge dödsbesked åt anhöriga.
– Då gäller det bara att finnas där och hålla i handen eller vad det nu kan vara. Man får inte tro att sådant är klart på en kvart, utan det kan ta flera timmar. Vi lämnar ingen i sticket.
När jag frågar honom om det finaste minnet från polisåren svarar han utan att tveka: när Nelson Mandela 1990, bara någon månad efter sin frigivning, kom på besök till Uppsala. Christer Nordström var då planeringsansvarig för ordningspolisen och med bakom kulisserna.
– Det var så oerhört gripande när han i Domkyrkan berättade om sitt liv och sin kamp. Se, nu blir jag rörd igen, säger Christer Nordström och torkar ögonen medan han berättar att han vid varje besök i sin andra hemstad London tar en promenad förbi Mandelas bronsstaty för att hälsa.
2004 blev Christer Nordström Uppsalapolisens presstalesperson. Och han fick en rivstart – bara dagar in på den nya tjänsten inträffade Knutbydramat. Hans ambition som ansikte utåt för polisen har varit öppenhet och tillgänglighet.
– Att vara utåtriktad och bjuda lite på sig själv betyder så mycket. Inte minst i dag när människor kommer hit från länder där de har hemska minnen av polisen, då är det viktigt att vara öppen och visa vilka vi är och vilka värderingar vi står för. Jag är oerhört stolt att vara polis, skulle jag välja yrke igen skulle jag aldrig tveka.
Sista maj är Christer Nordströms sista officiella dag på polisen. Fast så definitivt blir det inte. Han kommer att hoppa in som timvikarie under sommaren eftersom det saknas folk. Men om hörnet väntar ett annat liv.
– Det är klart att det nog blir ett svårt avslut. Jag har levt mycket i mitt yrke, även på fritiden. Men jag är så tacksam över att få ha varit med under alla dessa år och jag inser att det är dags att gå vidare.
MER LÄSNING:
Polislegendarens sista valborg i tjänst
"Var greppar du tag på en naken man?" - Nordströms bästa och sämsta valborgsminnen