Målningen är skapad av Gustaf Engström och den var i stort sett den enda vägbeskrivningen vi fick för att vi skulle hitta till hans ateljé. Genom de öppna garageportarna runt hörnet tittar en ilsket grön man fram på en stor träskiva och framför står konstnären själv och tar emot. Hulken är den senaste skapelsen, Gustaf Engström gjorde den under föregående natt.
- Jag har alltid tecknat, det är en självklar del för mig. Det är kreativt och kul och det passar mig väldigt bra. Graffitin har följt med genom olika identitetsförändringar, jag har hållit på med hiphop, grunge och ja, jag vet inte riktigt var jag har hamnat nu. Men graffitin har alltid varit kvar. Men man träffar inte på så många likasinnade längre, allra minst inom polisen ...
Som graffitimålande polis är han van vid att hans hobby kanske inte är särskilt vanlig i yrkeskåren. När han i ett debattinlägg i Dagens Nyheter skrev att Stockholms läns nolltolerans mot graffiti är estetisk censur fick han ett argt mejl från en kollega.
- Ämnet är inte helt okontroversiellt. Men han har missuppfattat. Jag kritiserar inte polisen utan policyn med nolltolerans. Det är dags att lyfta debatten innan den blir cementerad. Vi i Sverige hänger inte med övriga Europa när det gäller utvecklingen av graffitikulturen. Det finns så många mindre städer runt om i Europa, som är jämförbara med Uppsala, där det kan finnas 5?7 lagliga väggar där folk träffas och man anordnar fester och tävlingar, berättar han.
Vid sidan av arbetet som polisassistent vid gränspolisen på Arlanda har Gustaf Engström ett eget vilande företag där han målar graffiti på beställning. Uppdragsgivarna är små och stora företag och privatpersoner som vill ha en större graffitimålning.
Är det inte svårt att kombinera rollerna, polis och graffitimålaren?
- För det första: det privata och jobbet hör inte i hop. Jag har inga problem med det, jag lever inte som graffitimålare så som den gängse uppfattningen är, jag springer inte ut på nätterna och klottrar. Utan det är ett uttryck för min konstnärliga sida. Och jag brukar inte säga att jag är graffitimålare utan i kontakt med mina uppdragsgivare säger jag att jag är muralmålare. Sprejburken är bara redskapet och mina motiv är ofta figurativa, säger han.
Genom musiken blev han i yngre tonåren inledd till sprejkonsten.
- Att gå från att lyssna på Niklas Strömstedt till Public Enemy är ett stort kliv, det var bara hiphop för min del till en början. Men när jag väl börjat lyssna blev jag introducerad för graffitin. Det hänger ihop med att de tre elementen som finns inom hiphopen: rap, breakdance och graffiti.
Hiphopens ideologiska rötter handlar i grunden om att vända sig bort från våld, droger och rasism. Tanken är att utövarna genom att uttrycka sig kreativt ska utveckla sin potential. När Gustaf Engström började med graffiti på 1990-talet var det då, liksom nu, ett ställningstagande. Debatten i dag handlar inte lika mycket om antirasistiska påtryckningar som rätten att ge sig hän åt skapandet.
- Genom att förbjuda ett uttryck är man fel ute och man sviker sina medborgare. Det är inte förenligt med de premisser vi har i ett demokratiskt samhälle. Alla som vill uttrycka sig ska få göra det oavsett om det är dumt eller inte. Det är inte rätt att klottra, men när man inte får anordna seminarier eller fester som kretsar kring graffiti då skapas bara aggressioner hos de som håller på.
Han tycker att klimatet för seriösa utövare i Sverige har svalnat och eftersom de inte har några platser att träffas på syns inte de duktiga graffitimålarna. Till skillnad från klottrarna som för många är synonymt med graffiti:
- Det som finns ute i dag är mer av det karga, hårda aggressiva uttrycket. Det är unga som är ute efter att bomba, skriva sina tags i silverfärg bara för att synas.
Graffitimålande måste inte vara olagligt, tycker han, och urskuldar sig samtidigt med att säga att han har haft tur som hela tiden kunnat måla i ateljén. Han tar en klunk kaffe och sen berättar han om sommarens graffitikonvent i Stockholm, Arts of the streets, som besöktes av den finska kulturministern Paavo Arhinmäki. Ministern pratade på ett seminarium om Helsingfors numera avskaffade nolltolerans mot graffiti, trots miljonsatsningen på sanering fanns det ingen statistik som visat att klottret minskade. Något som Gustaf Engström tar fasta på.
- Varför ska man lägga pengarna på att sanera tågtunnlar där ändå ingen ser? Visst, det handlar om klotter, det är inget jag vill försköna. Men det måste finnas viktigare saker att lägga pengar på. Många stör sig på att det är ett visst uttryck, en viss stil. Men det är ingen som stör sig på stora reklamskyltar. Det är mer accepterat eftersom det är något företag som lagt pengar på det.
I tonåren flyttade han till Simrishamn och det blev en del resor till Köpenhamn där han gick han på tågspåren och fotograferade graffiti och hängde vid lagliga graffitiväggar där andra målade. När han flyttade tillbaka till Örsundsbro som 17-åring hade kommunen upplåtit vattentornet som ett lagligt ställe att måla på. Mitt i skogen stod ett gäng unga graffitimålare och övade på olika målningstekniker.
- Graffiti har för mig fungerat som något slags sammanhang. Det är ett alternativ till sport, en hobby, ett sätt att uttrycka sig. Jag är konstnärligt lagd och jag vill få ut min kreativa energi. Eftersom jag är stressad till min natur fungerar sprejburken bra som medium, det ger oändliga möjligheter.
Grävlingen på gaveln blev inte riktigt färdig i ett nafs. Den tog honom veckor att färdigställa, han jobbade etappvis och med hjälp av en kran för att riktigt kunna täcka hela väggen. Men ändå är han inte riktigt nöjd.
- Jag blev trött på den till slut, den blev inte riktigt så jag hade tänkt mig.
- Om det är någonstans jag brister så är det med skissandet, det måste jag bli bättre på, säger han med en eftertänksam suck.