Varje år försvinner flera ensamkommande asylsökande barn från Uppsala. Kommunens ansvar för barnet upphör så fort socialtjänstärendet har avskrivits och istället är det polisen som har till uppgift att påbörjade ett sökande efter barnet.
Enligt Stefan Martinengo, chef för gränspolisen i Uppsala, sker ofta ett försvinnande i samband med att Migrationsverket tar ett beslut om att barnet ska utvisas. Om polisen misstänker att försvinnandet har skett frivilligt görs en nationell efterlysning av barnet.
– När ett barn försvinner gör vi en bedömning om det handlar om ett frivilligt försvinnande eller om ett brott kan ha begåtts. Om vi tror att barnen har försvunnit frivilligt upprättas en nationell efterlysning. Skulle barnet dyka upp någon annanstans i Sverige kommer polisen där kunna se att barnet är efterlyst, säger Stefan Martingengo.
Han berättar att polisens sökande efter ett ensamkommande barn kan vara problematiskt. När ett svensk barn försvinner finns ofta ett stort kontaktnät runt barnet som polisen kan samla in uppgifter från - men ensamkommande barn har ingen vuxen anhörig.
– Om ett flyktingbarn ankommit till Sverige för ett antal månader sedan så kanske det inte finns så många närstående om känner barnet och kan berätta om var han eller hon möjligen kan befinna sig. Det finns även en mindre krets som faktiskt kan uppmärksamma att barnet har försvunnit. Om barnen har fått ett utvisningsbeslut vill de dessutom hålla sig undan från polisen.
Enligt polisen är det dock inte helt ovanligt att ett försvunnet barn påträffas igen, långt senare.
– De som har en efterlysning på sig påträffas ganska ofta, men det är inte säkert att de hittas i närheten av platsen de försvunnit på. Ofta har de tagit sig till närliggande länder som Danmark, Norge eller Tyskland.
Hur stor del av de här barnen påträffas aldrig igen?
– Jag har ingen statistik på det, så det vågar jag inte svara på tyvärr.
Är det ett stort problem för polisen att barn försvinner?
– Det är självklart jätteproblematiskt och allvarligt när barn försvinner och rör sig i samhället utan att någon ansvarig vet vart de är eller kan ta ansvar för barnets välbefinnande.