Hur polisen får agera vid provokation för att lösa brott är inte reglerat i lag men Åklagarmyndigheten har ställt samman den praxis som utvecklats på området.
Som UNT nyligen rapporterat anser sig polisen ha identifierat en av Rawa Majids närmaste män. Det rör sig om en man i 25-årsåldern boende i Uppsala som man närmat sig via undercover-poliser. För att knyta Uppsalabon till brottsligheten köpte polisen tre kilo amfetamin av honom för 55 000 kronor.
Hur långt polis och åklagare får tänja sådana här metoder är inte reglerat i lag, men en praxis finns. Liselotte Nilsson, kammaråklagare vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum ger en bild av var gränsen går.
– Grundregeln är att polisen aldrig får provocera någon att begå ett brott som personen annars aldrig skulle ha utfört, understryker hon.
Ett exempel på en provokation som enligt en PM från Åklagarmyndigheten är okej:
Polisen upptäcker att det gång på gång görs inbrott hos personer som nyligen avlidit. Inbrotten sker samtidigt som de utannonserade begravningarna äger rum. Tjuvarna tar med andra ord tillfället i akt när bostäderna är tomma.
För att få fast dem sätter polisen in en påhittad begravningsannons i tidningen. Tjuvarna går i fällan och grips på bar gärning.
Regeringen har startat en utredning för att se hur polisens möjligheter till brottsprovokation ska kunna utökas. På bilden justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Bland villkoren för att en provokation ska få användas är dels att det finns starka misstankar om allvarlig brottslighet, dels att brottet ändå skulle ha utförts, men kanske på en annan plats och med andra personer.
– Jag har själv använt mig av provokation för att få veta identiteten på personer som sålt narkotika, berättar Liselotte Nilsson. Polisen har då etablerat kontakt med säljare via chattar varefter man bestämt plats för möten där personerna gripits.
Polisens infiltratörer har inte rätt att låtsas vara advokat, psykolog eller präst. Allmänheten måste kunna lita på att dessa yrken omfattas av tystnadsplikt.
– Det har handlat om att komma framåt i ärendena. Genom att få tag på de gripnas mobiler och gå vidare med husrannsakningar och annat har målet varit att komma åt personerna högre upp.
Enligt Liselotte Nilsson har domstolarna godkänt arbetssättet i de ärenden där hon använt provokationer.
Ytterligare krav vid brottsprovokationer är att polisen inte trycker på för mycket eller ger alltför frestande anbud. Polisen får till exempel inte erbjuda sig att köpa narkotika till onormalt högt pris.
Genom att låtsas vara köpare fick polisen fatt i en Rembrandt-tavla som stulits från Nationalmuseum. Fyra män åtalades för häleri men hävdade att de inte skulle skaffat fram tavlan utan provokationen. De friades därför.
I fallet med mannen i 25-årsåldern i Foxtrot använde sig polisen alltså även av infiltration, det vill säga att poliser utgav sig för att vara kriminella. Reglerna för infiltration är ungefär desamma som vid provokation och med andra ord får inte infiltratörer förmå någon att utföra brott som annars inte skulle ha skett.
Ett känt fall med infiltration gäller en annan Uppsalabo som för 20 000 kronor brände ner Stadshotellet i Gävle 2005 på uppdrag av en krögare. Polisen hade starka aningar om att Uppsalabon var den skyldige men lyckades inte få fram bevis.
En infiltratör från polisen avslöjade en Uppsalabo som mot betalning anlade en brand i Stadshotellet i Gävle 2005.
Uppsalabon har berättat i UNT hur han kontaktades av en person som honom ovetandes var en infiltratör från polisen. De umgicks som vänner i månader varefter infiltratören lurade honom till en "anställningsintervju".
Uppsalabon fick veta att jobbet kunde bli hans om han var beredd att jobba i gränslandet till det kriminella. För att visa vad han gick för berättade Uppsalabon i detalj hur han startade eldsvådan i hotellet och dömdes senare till tio års fängelse.
Högsta domstolen har fastställt att infiltratörer inte får hota misstänkta för att få dem att prata.
Infiltratörerna har strikta regler för hur de ska uppträda gentemot de misstänkta. I ett ärende började en infiltratör hota en misstänkt för att få honom att lämna uppgifter om ett mord. Infiltratören sa åt personen att han var tvungen att berätta var liket fanns, annars skulle han besökas av farliga personer. Högsta domstolen slog fast att infiltratörer inte får använda hot eller skrämseltaktik för att få fram bevisning.