Teresa Forsgren är från Uppsala och bär en sydsamisk kolt från Jämtland.
– Jag trodde inte att det skulle vara så betydande men när jag är här känns det väldigt fint. Jag är rörd, säger 26-åriga Teresa Forsgren.
För första gången någonsin vajar den samiska flaggan över ärkebiskopens bostad i Uppsala. En bit bort, utanför Domkyrkan, brinner två eldar, två samiska konstverk har ställts upp, och inne i kyrkan är det fullsatt i bänkarna.
Runt en eld vid altaret står bänkar i en ring, och när gudstjänsten drar igång läses vittnesmål härifrån.
– Efter 85 år i Uppsala Carolina Redivivas källare hittar jag er, min mor, min familj, mitt folk, i rasforskarens 20 måttabeller i nakenbilderna, läser poeten Rose-Marie Huuva.
Ärkebiskop Antje Jackelén höll en tillställning i ärkebiskopens bostad efter gudstjänsten.
I hundratals år utsatte Svenska kyrkan samerna för övergrepp och kränkningar. Kyrkan stal samisk mark, brände typiska instrument och förbjöd jojken, skapade församlingar där invånarna saknade rösträtt, skändade gravar och kultplatser och hjälpte till att genomföra rasbiologiska undersökningar. Svenska kyrkan bidrog till rasism och en splittring av samer som fortfarande består.
Under 1800- och in på tidigt 1900-tal plundrade präster samiska gravar i en omfattande jakt på skelettdelar till rasbiologisk forskning. En forskning som för övrigt bedrevs på rasbiologiska institutet i Uppsala.
Ärkebiskop Antje Jackelén ber om ursäkt till samerna.
– Detta erkänner Svenska kyrkan idag. Och för detta ber vi om ursäkt, säger Antje Jackelén, vänd mot de som läst upp vittnesmål runt elden.
Bredvid altaret står två stora tavlor på samiska kvinnor. En av dem bär hornhjälm, en symbol som länge var förbjuden av Svenska kyrkan.
– Det är ett synliggörande också av samisk identitet, kultur och språk. Och det är klart att det är ett starkt symbolspråk att detta sker i rikshelgedomen framför högaltaret, säger Antje Jackelén till UNT.
Hornhjälmen var länge en förbjuden symbol inom Svenska kyrkan.
Det hinner bli mörkt utanför kyrkan lagom till att gudstjänsten rundas av. Norska och finska kyrkan deltar också i gudstjänsten.
– Frågan är då om det samiska folket ska godta ursäkten. Övergreppen mot samerna är oräkneliga, och vidden av dem kommer vi sannolikt aldrig få svar på, säger författaren Nils-Henrik Sikku efter ursäkten.
Carina Pulpur, Sonja Eriksson Munk och Ella Bergvin efter gudstjänsten.
– Nu är det vår tur att godta ursäkten och det gör då jag i alla fall, säger besökaren Sonja Eriksson Munk i sin sydsamiska kolt.
Carina Pulpur som tagit tillbaka sitt samiska namn står bredvid henne.
– Men det måste omvändas i handling.
– Det är den stora sorgen, att språket är borta, säger Ella Bergvin.
Oscar Forsgren i mitten med pappa Mathias och moster Teresa. Alla bor i Uppsala.
Mathias Forsgren, storebror till Teresa Forsgren, håller med om att språket är en stor förlust. Däremot hoppas han att sonen Oscar Forsgren ska lära sig sydsamiska med hjälp av hemspråksundervisning. Syskonen bor båda i Uppsala, men har sina samiska rötter i Jämtland och bär därför en sydsamisk kolt med röda och gröna band. De säger att den samiska kulturen är närvarande i deras vardag.
– Jag kan inte tala för alla men man kan alltid försöka förlåta. Det här är ett steg i rätt riktning, säger Mathias Forsgren.
Lisbeth Hotti på kyrkokansliet i Uppsala bär en karesuandokolt. "Ja, jag tror att man kan förlåta. Mycket har hänt i en historisk tid där synen var en annan", säger hon.
Svenska kyrkan har i samband med ursäkten presenterat en 10-årig handlingsplan med åtta konkreta åtaganden. De säger att det här inte får ses som en slutpunkt, utan snarare en startpunkt på arbetet med försoningen.
– Man kan aldrig göra någonting ogjort, säger Mathias Forsgren från Uppsala. Däremot kan man synliggöra att det verkligen var fel.
– Jag hoppas att handlingsplanen förlängs, säger Teresa Forsgren.