Plats för den riktige McCain?

Den här mannen är inte republikan, var rubriken på omslaget i liberala New Republic när John McCain år 2000 för första gången försökte bli republikanernas presidentkandidat. McCain tycktes då i ett tidigt skede av valrörelsen ha möjligheter att slå ut förhandsfavoriten George W Bush med hjälp av oberoende väljare och registrerade demokrater som valde att rösta i republikanska primärval. Men McCain manövrerades ut, delvis med hjälp av en smutskastningskampanj från den s k kristna högern.
Det som gjorde McCain så attraktiv för väljare utanför de traditionella republikanska leden var precis samma saker som gjorde honom omstridd - och på sina håll avskydd - inom partiet. Han delade visserligen den djupt konservativa inställning till aborter och homosexualitet som styr den kristna högerns politiska engagemang, men drog sig inte för att samtidigt kalla en av dess främsta företrädare, pastor Jerry Falwell, för "intoleransens ombud". Han ifrågasatte de positiva effekterna av Reaganårens stora skattesänkningar och visade intresse för en sjukförsäkringsreform.

Efter att ha tvingats lämna fältet fritt för Bush har McCain under åtta år varit en i huvudfrågorna lojal republikan, men behållit sitt rykte som en självständig person som förmår samarbeta över partigränserna. Han har hela tiden varit för Irakkriget men samtidigt hävdat att administrationen satsat alltför halvhjärtat för att nå fram till ett militärt avgörande. Hans anhängare menar att Bush numera anslutit sig till McCain och att man därför till sist kan ana ett slut på USA:s militära engagemang.
När primärvalrörelsen började försökte McCain först uppträda som Bushs naturliga efterträdare. Det misslyckades och and-ra kandidater gick förbi i opinionsmätningarna. Sedan början av 2008 har McCain därför återknutit till en del av de teman som bar upp kampanjen för åtta år sedan. Under våren framstod han allt mer som den ende republikan som skulle kunna förhindra att demokraterna återtar Vita huset i november. Men hotet om röstskolk eller rent av sabotage från den kristna högern har hela tiden vilat över McCains ambitioner. Priset för att nomineras av ett enigt partikonvent har därför blivit en anpassning åt höger i en rad sakfrågor.
Han har försökt återknyta kontakterna med Jerry Falwell och andra ikoner för den kristna högern. Bushs skattesänkningar, som fortsätter på samma väg som Reagans, ifrågasätts inte längre utan ska tvärtom permanentas. Valet av den militant konservativa Alaskaguvernören Sarah Palin till vicepresidentkandidat, trots att McCain med stor säkerhet hade föredragit en mindre extrem person, visar på ett beroende som kan bli ett problem både under kampanjen och efteråt, om McCain skulle vinna.

I sitt nomineringstal på partikonventet anslog McCain en värdig statsmannaton, nästan som om han själv skulle stå över partierna. Rallarsvingarna mot demokraterna uteblev, den delen av kampanjen ska tydligen Palin stå för, och McCain lovade att samarbeta med demokraterna. Hur de upphetsade personer (även på sina håll i Sverige) som tycks ha svalt den republikanska högerns beskrivningar av demokraterna som näst intill kommunister och ombud för al-Qaida ska klara detta återstår att se.
Det finns skäl att tro att McCain helst skulle vilja leda USA höjd över partistriderna. Analytiker beskriver honom ofta som en person med starka hedersbegrepp och en föreställning om sin egen ledarmission - en hållning som inte så lätt låter sig förenas med partipolitikens mer solkiga inslag. Som president kan han säkerligen bidra till en känsla av förändring - just den önskan som bär upp Obamas kampanj - även om en del oroas över hans temperament och benägenhet att se militära ingripanden som den första snarare än den sista åtgärd som USA bör vidta i ett internationellt krisläge.
Men det stora frågetecknet över McCains kandidatur är sedan en vecka tillbaka Sarah Palin. Hon kan mobilisera väljare, men vad betyder hennes närvaro om McCains hälsa sviktar?