"I dag mår jag bra. Jag känner att jag har kontrollen och jag har lärt mig att bryta i tid om jag känner mig stressad. Det är snart tio år sedan jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag är inte rädd för att bli sjuk igen. Om jag märker jag att jag blir uppvarvad eller om jag har sovit för lite vet jag hur jag ska hantera det. Jag tar min medicin och ser till att sova ordentlig och äta regelbundet. Det är inte lättare för mig än någon annan men jag har sänkt kraven. Jag är inte längre den som alltid ska ligga på topp och vara duktig. Vissa dagar kan jag tycka att livet inte är så himla kul men det får inte samma proportioner som tidigare.
Det är inte så att man är ständigt manisk eller låg om man har en bipolär sjukdom. Man kan insjukna ett par gånger i livet eller oftare. Sjukdomen varierar från person till person och hur man har det i övrigt. Om man slarvar med sin hälsa och om det händer något jobbigt som utlöser en kris i livet är risken större att man blir sjuk.
Att gå ut i UNT blev egentligen startskottet för mig att vara öppen och släppa skammen. Ett år efter att jag berättade om min manodepressivitet fick jag även diagnosen adhd. Sedan dess har det hänt många bra saker. Jag är engagerad i föreningen Balans, där jag är vice ordförande. Jag utbildade mig till cirkelledare och diplomerad coach och nyligen fick jag jobb som projektassistent i Hjärnkoll Uppsala län och jobbar som brukarinflytandesamordnare. När jag bestämde mig för att stå upp för min sjukdom började jag också föreläsa, vilket gav mig ett helt annat självförtroende.
Jag har lärt mig trycka på stoppknappen i tid. Särskilt i jobbet är det viktigt att chefer och kolleger känner till det här med gas och broms. Jag kan trigga i gång mig själv när jag jobbar, jag vill ju så mycket. Då måste arbetskamraterna säga att ’Pia, nu räcker det, det är ok om du går hem för dan’. Sen har jag blivit äldre och klokare med åren. Säkert spelar det in. Jag har också man och barn som inte skäms över en fru och mamma med psykisk sjukdom. När jag fyllde 50 fick jag i present att hoppa fallskärm av min familj. Gud, vad jag kände mig kaxig!
När jag hade mina depressioner var allt nattsvart och jag föll ner i stort svart hål, så vill jag aldrig ha det igen. Jag har gått på så många smällar och mått fruktansvärt dåligt. Men jag har lärt mig tackla motgångar. Jag tänker att jag fixar det, allt står inte och faller på samma sätt. Nu vill jag förmedla hopp till andra genom att berätta att det går att leva ett bra liv med sin diagnos."
Berättat för Anna Hellberg