Mycket till kundkontakt är det inte längre för busschauffören Per Benker. Men de resenärer som vågar sig fram till avspärrningen kan ändå få hjälp – på säkert avstånd.
Per Benker, 62 år, är busschaufför på Gamla Uppsala buss, som trafikerar stadstrafiken för UL, sedan sex år tillbaka. Han berättar att kundmötet är en stor del av jobbet, som med avspärrningarna nu nästan helt försvunnit.
– Det är väldigt annorlunda att inte möta resenärerna längre och jag börjar sakna det. Samtidigt så har vi under många år efterfrågat att få slippa biljettviseringarna, efter att det skett en del incidenter där busschaufförer blivit misshandlade. Så det finns både positiva och negativa aspekter med avspärrningen, säger han.
Men busskörningen går fortare. Människor stiger på och av och bussen kommer fort vidare när biljettviseringen inte längre finns.
– Nu hinner vi med körschemat, så det är mindre stressigt, säger Per Benker.
Bitte Westergren, 41 år, är intensivvårdsundersköterska på Akademiska sjukhuset. Hon jobbar dagligen med covid–19-patienter och bär en gasmask när hon möter de sjuka.
– I början var det värre, innan vi hade egna masker. Då var man inte lika fri, eftersom vi använde engångsmasker och inte ville slösa på skydden. Den här masken har vi haft i ungefär en månad och vi har våra egna. Man är friare nu, jag kan ta av mig masken och ta fler pauser utan att slösa på skydden, säger hon.
Masken sitter hårt försluten mot ansiktet och de röda tryckmärkena från masken syns i Bitte Westergrens ansikte när hon tar av sig den. Att möta patienterna med mask är inte helt enkelt.
– Många är lite förvirrade när de vaknar upp hos oss. Ofta står vi många runt om med masker, man får försöka förklara situationen lugnt för dem. Men det låter lite burkigt när man pratar i den, säger Bitte Westergren.
Bitte Westergren är intensivvårdsundersköterska på Akademiska sjukhuset och jobbar på en covid-19 avdelning. När hon möter patienterna använder hon en mask som vården lånat in från försvaret.
Dildar Sati, 33 år, är restaurangchef på Restaurang Kurdistan i Boländerna. Här har de satt upp glas framför kassan, jobbar med handskar och de har slutat med salladsbuffé. Dildar Sati berättar att de nya rutinerna blivit till en vardag.
– I början var det annorlunda, det var mycket nytt att tänka på. Man måste hela tiden sprita händerna, byta handskar och det blir ett helt annat ansvar gentemot kunden. Men nu bara gör man det, det har blivit en del av vardagen, berättar han.
Glaset framför kassan skapar distans, vilket är både positivt och negativt.
– Kunderna förstår varför vi har det, men det blir lite svårare att höra. Man får prata högre helt enkelt, säger Dildar Sati.
Dildar Sati är restaurangchef på Restaurang Kurdistan i Boländerna. Han berättar att de nya rutinerna blivit vardag för honom.