Berlins tunnelbanekarta i storformat skymtar genom ett halvöppet fönster i en kåk i Eriksberg i Uppsala. Därinne tapetserar Bengt Eklöf så att svetten droppar från ansiktet. Han är fascinerad över en sjuårings val av fondtapet.
– Aj (svordomar). Gamla kontakter!, hörs han ropa från barnrummet där han just fått en stöt.
I hallen står Anders Pettersson på en stege och rollar tapetklister på väggen, med ett rakblad i munnen.
– Leendet blir bara bredare och bredare, skojar Rolf Runehagen som assisterar från golvet.
Alla skrockar.
De tre männen är pensionerade men jobbar ändå. 68-årige Bengt Eklöf är professionell målare. Han tänker nog fortsätta att jobba så länge han tar sig upp på stegarna och ner till golvsocklarna.
– Kroppen hänger med bättre när man jobbar än när man sitter i soffan. Måleri är motionsjobb, säger han.
De båda andra har erövrat sin hantverkserfarenhet när de renoverat sina egna hus.
Rolf Runehagen har jobbat 40 år på SAS, med logistik och problemlösning i flygoperativ tjänst. Han är 63 år och avtalspensionär och delar sin tid mellan barnbarnen och Veterantjänst.
– Det är kul att träffa folk. Den sociala biten är viktig, säger han.
62-årige Anders Pettersson instämmer. För nio år sedan sålde han sitt företag inom textilbranschen och har sedan dess skött hus, hem och trädgård.
– Man blir isolerad. Gumman tyckte att jag började bli insnöad och jag ville komma ut, berättar han.
Lönen är inte huvudsaken för veteranerna, även om Bengt Eklöf knorrar om att det är dåligt betalt. I det här huset har han jobbat i två veckor och det är inte klart än på några dagar. Egentligen är det ett för stort jobb. Han känner pressen att bli klar i tid och kallade in de andra två för att bli färdig fortare.
– Det är ju stressen man ska undvika när man jobbar frivilligt. Då ska man ha lugn och ro, säger han.
Nästa vecka ska han vara ledig. Då tar han och frugan bilen till Säter och plockar lingon.