När Cecilia Gyllenhammar släppte sin debutroman En spricka i kristallen för åtta år sedan briserade en skvallerbomb när hon beskrev en uppväxt i en dysfunktionell och känslomässigt fattig överklassfamilj. Boken, som är en blandning mellan fiktion och verklighet, hade nämligen många likheter med hennes egen uppväxt. Den väckte reaktioner, inte minst i hennes egen familj. Cecilia Gyllenhammar hade klätt av den fasad som byggts upp kring familjen och den lyckliga bilden av att det är enkelt att leva om man har pengar.
– Jag skulle inte rekommendera någon att skriva en sån här bok. Man biter inte den hand som föder en, för det framkallar enorma krafter och risken finns att man hamnar i onåd. Men jag var tvungen och det jag skrev är min upplevelse, säger hon när vi träffas i hennes hem i Vasastan i Stockholm.
Disken står kvar i köket, som i ena hörnet rymmer en mysig soffhörna. Det ligger tidningar på köksbordet och en bärbar dator som Cecilia Gyllenhammar sitter och skriver på fem sex timmar om dagen. Här bor hon med sina tre tonårsbarn, 15, 16 och 19 år gamla och tvååriga Yorkshireterriern Cesar.
– Många föräldrar har höga krav på sina barn i dag, att de ska prestera för att ha ett värde, att de ska se ut på ett visst sätt och klä sig i dyra märkeskläder för att duga. De köper sig makt över barnen genom att ge dem en massa prylar, säger hon och ropar samtidigt efter dottern Julia, 15, som hon stolt berättar är en glamrockare och som får klä sig och vara precis som hon vill.
– Kom och säg hur det är i din klass, säger hon när dottern kommer in i köket. Och Julia säger:
– Jo, föräldrarna ger dyra saker till sina barn, men de förbjuder dem samtidigt att göra vissa saker och då blir det tvärtom, jag vet en massa som dricker och röker fast de inte får och de har ingen bra kontakt med sina föräldrar.
Cecilia Gyllenhammar har prioriterat tid med sina barn, berättar hon och tar upp hunden Cesar i knäet. Just i tonåren behöver barnen nästan mer tid än när de var små.
– De som inte har tid med sina barn missar en massa saker som rör sig i deras huvuden. Att man inte alltid är på topp, att man kan känna sig vilsen och inte veta vad man vill och svänga snabbt i prioriteringar. Man missar också en massa roligt med sina barn, det är verkligen kul att umgås med dem, säger Cecilia Gyllenhammar.
När hon själv växte upp hade hon en pappa som aldrig var hemma och i sin första bok beskriver hon sin mamma som kyligt avspisade och som föraktfullt visade att hon inte dög och höll måttet. Mitt i allt detta bar Cecilia Gyllenhammar en känsla av att vara annorlunda och inte passa in.
Som utomstående tror man att det är toppen att växa upp i en rik familj, att pengar ger möjligheter att leva ett enklare liv?
– Det kan vara sååååå komplicerat, säger Cecilia Gyllenhammar med eftertryck och fortsätter:
– Allt blir svårt när inte kärlek kan kommuniceras. Det fanns ett familjemönster, som i många rika familjer, att allt blir väldigt prestationsinriktat. Barnen blir mentalt förtryckta och känner kravet att följa föräldrarnas fotspår. Mot mina egna barn har jag varit noga med att vara tolerant, att de ska få göra vad de vill i sina liv.
När debutromanen kom ut bröts familjebanden och under lång tid förpassades hon ut i kylan. Några år senare genomgick hon en skilsmässa och förlorade sin mamma i cancer. Periodvis in i vuxenlivet har Cecilia Gyllenhammar behövt stöttning. Hon sticker inte under stol med att hon fått ekonomisk hjälp och att hon fortfarande till viss del är i behov av sin fars goda vilja.
– Jag har kvar en relation med min släkt men jag vill inte gå in på hur den ser ut i dag. Jag är varken rik eller fattig och jag är inte ett dugg intresserad av konsumtion, det viktigaste är att ha en bra bostad, att barnen har var sitt rum och att vi kan äta gott och resa.
Tidigare arbetade hon som journalist, i dag satsar hon på sitt författarskap, vilket inte är helt enkelt, menar hon. Får man ekonomisk stöttning är det därför inte omoraliskt att ta emot den. Man kan vara ödmjuk inför hjälpen men man ska passa sig för att inte ge avkall på sin egen integritet.
– Det finns många arbeten som tar tid och som inte genererar snabba pengar. Jag känner massor med kulturarbetare som tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet.
Hennes andra roman Stäpplöperskan kom ut i somras och är en fortsättning på den första boken, men den här gången är det inte en barndom som skildras, däremot en uppslitande skilsmässa och de brutna banden med ursprungsfamiljen.
– Boken berör också pengar, hur utelämnande det är att vara ekonomiskt beroende av sin familj. Man är rädd för att inte få göra vad man vill med pengarna när givaren har en annan vilja, man är rädd för ofrihet in i vuxen ålder och att det för med sig känslor av skuld och skam, säger Cecilia Gyllenhammar.
Hennes egen erfarenhet är att rika familjer håller sig till sina slutna rum. Man får inte kritisera, vissa saker håller man tyst om för att upprätthålla fasaden. Är man annorlunda och har man inte lust att leva det där livet ses det som ett svaghetstecken.
– Rika är inte så fantastiska människor som en del tror. Många dåliga egenskaper som girighet, egoism och förakt för det svaga föds i deras miljöer, säger hon.
Vad är det värsta med pengar?
– Framgång och pengar likställer många med att då får du ett högre människovärde. För mig är det viktigare att ha en bra relation till mina barn och mina vänner, säger Cecilia Gyllenhammar som innan intervjun är slut avslöjar att hon har en tredje bok i huvudet. Vad det ska stå i den vet hon inte än, mer än att den ska handla om relationer och hur komplicerat det kan vara.