Det var en blåsig februaridag för tio år sedan. Paula satt i klassrummet på folkhögskolan i Glimåkra när allt plötsligt svartnade framför hennes ögon.
– Jag minns hur kuratorn kom, tog tag i mig och sa "Paula, nu åker vi till akuten". Det gjorde vi. Där fick jag träffa en allmänläkare som skrev ut en burk tabletter och sjukskrev mig i tre månader. Jag kände mig så himla misslyckad, berättar Paula Lindholm som var tvungen att sluta på konsthantverkslinjen och flytta hem till sina föräldrar för att klara av vardagen.
Paula fick diagnosen utmattningsdepression. Trots att hon mått psykiskt dåligt sedan gymnasiet kom diagnosen som en överraskning för henne, det gjorde även sjukskrivningen. Men mest överraskad blev Paula av hjälpen som aldrig kom.
– Ingenting hände efter att läkaren sjukskrivit mig. Jag låg bara hemma och kollade på tv. Ingen hörde av sig och frågade hur jag mådde. Ingen, säger Paula Lindholm och berättar hur det svarta hålet i henne växte när hon insåg att hon blivit lämnad åt sitt eget öde.
Paula gick inte upp ur sängen självmant, och hon åt bara när hon blev tillsagd att göra det. Först när en bekant erbjöd henne ett vaktmästerijobb på en kyrkogård började Paulas vardag klarna något. Jobbet gav henne rutiner och fick henne att känna ett egenvärde. Men Paulas dippar återkom, och trots att hon gjorde nya försök att få hjälp blev hon aldrig remitterad till en psykiatriker eller psykolog. 2010 flyttade hon till Uppsala för att läsa till präst. Men förra våren kraschade hennes vardag och hon sjukskrevs igen.
– Jag bad om hjälp men ingen tog mig på allvar trots att jag berättade att det kändes som om någon klöste mig inifrån ut. Det är precis som om bara för att det inte syns finns det inte. Men det gör det, säger Paula Lindholm.
Den smärta som inte syntes på Paula för ett år sedan är idag svår att missa. På hennes vänstra hand och längst med hennes handled finns röda svullna ärr. Under dem gömmer sig äldre ärr som ljusnat. Förra året fick Paula diagnosen Biopolär typ 2 och nu har hon äntligen erbjudits den hjälp hon efterfrågat i snart ett decennium. Men Paula önskar att hjälpen hade kommit tidigare. Då hade skoven, som ökar ju längre tid man går utan medicinering som bipolär, i dag inte varit lika svåra. Och hon tror att hon sluppit varit sjukskriven så ofta.
– Om jag tidigare mött en läkare som inte enbart gett mig tabletter och sjukskrivet mig utan faktiskt frågat hur jag mår istället, hade nog min vardag sett väldigt annorlunda ut mot den gör i dag. säger Paula Lindholm som förstår varför siffrorna på unga som sjukskrivs tidigt hamnar i riskzonen för att fortsätta att sjukskrivas senare om det är den enda åtgärden som görs.
Paula tror att unga personer som sjukskrivs behöver ha någon som pratar med dem och följer upp deras situation. Det tror hon skulle få den onda cirkeln av sjukskrivningar att upphöra, eller åtminstone minska.
– När det gäller psykiska sjukdomar som ökar bland unga, tror jag att alla måste börja behandla dem på samma sätt som de behandlar fysiska sjukdomar. Ingen läkare skulle enbart skriva ut smärtstillande och sjukskriva någon med ett brutet ben. Hade man samma syn på psykiska sjukdomar hade många fått hjälp snabbare, säger Paula Lindholm.