I USA har hennes filosofi (kallad objektivism) odlats i små närmast kultartade sällskap långt innan de plötsligt fick genomslag hos Republikanerna. I Sverige hyllade Annie Lööf henne på sin hemsida innan hon insåg de politiska riskerna.
Rand är mot alla former av kollektivistiska ideologier och rörelser men hennes individualism är av ett säreget slag. Hon tänker sig ett samhälle där varje individ alltid handlar i sitt upplysta egenintresse, men godkänner själv bara ett handlingssätt. Att tänka på sig själv är rätt, att bry sig om andra är att vara svag och omoralisk. Altruism ses som en börda som håller tillbaka de starka. En del tror att hon är en extrem liberal – men den liberala individualismen uppstod som en protest mot tyranni, ofrihet och privilegier, inte mot tanken på solidaritet med andra.
Inte heller är det rimligt att beskriva hennes filosofi som en extrem tillämpning av de amerikanska idealen om självtillit och oberoende. För att förstå den extrema radikalismen i hennes tänkande måste man gå till en helt annan politisk miljö.
Rand föddes som Alissa Rosenbaum i Sankt Petersburg och upplevde som barn hur bolsjevikerna beslagtog och förstörde familjens apotek. Som judinna blev hon ännu mer utsatt.
Det är lätt att associera hennes totala kompromisslöshet med den desperata och konspirativa miljö som präglade Ryssland vid tsartidens slut. På samma sätt överensstämmer hennes ständigt upprepade föreställning att starka individer heroiskt kan omforma hela världen med den tidiga sovjetepokens proklamationer i samma anda (Rand levde i Sovjetunionen till 1926). I hennes bild av kapitalismen känner man snarare igen nutida ryska oligarker än strävsamma småföretagare i fungerande marknadsekonomier.
För Paul Ryan ligger Rands attraktion nog till stor del i hennes föreställning att skatter och välfärdspolitik är en form av kommunism – temat är vanligt på Republikanernas yttesta högerkant där president Obama jämförs med Lenin och Stalin. Okunskapen är monumental.
I Sovjetunionen fanns ingen ambition att utjämna klassklyftor utan tvärtom ett genomarbetat privilegiesystem där varor, sjukvård och annat fördelades i fallande skala efter godtyckliga kriterier (Nomenklatura). I stället för ”rätt till arbete” rådde arbetsplikt, vilket också var den ideologiska motiveringen till att ingen annan försörjning erbjöds den som inte kunde arbeta. Den form av trygghet som fanns utgick från arbetsplatserna. Skatterna var låga och på intet sätt omfördelande. Industrialiseringen genomfördes till stor del med hjälp av tvångsarbete och utplundring av bönderna. Välfärdspolitik, både i USA och i Europa, hänger samman med demokrati och fri ekonomi, inte med kommunism.
Andra har reagerat med betydligt större insikt på verkligheten i de totalitära staterna. Statsvetaren och Harvardfilosofen Judith N Shklar (1928-92) föddes i en judisk familj i Riga och kom tretton år gammal till USA som flykting. I den berömda essän The Liberalism of Fear utgår hon från historiens otaliga exempel på orättvisor och grymhet.
Fri företagsamhet och rätt till privategendom finns inte för att låta de starka göra vad de vill utan för att sprida makten på många händer. Politiken ska försöka eliminera sådana sociala förhållanden som gör att människor kan bli offer för förtryck och förödmjukelse. Statsmakten är alltid det största hotet, men det blir inte bättre om statens makt används till att sanktionera obegränsad privat maktutövning.
Till den insikten har Ayn Rands nutida politiska eftersägare aldrig nått.