Påtvingad förbannad tystnad

Möten mellan den långväga flyktingen och ursvensken, mellan upplänningen och skåningen, mellan obekant och känd kultur, tradition, livsvisdom. Hur kan människan utvecklas utan dessa möten? Mänskligheten?
Vad jag avskyr denna tystnad!
Jag tänker på en tid 15 år tillbaka och minns den väl. Jag minns ordlösheten som en omslutande, kvävande, osynlig mur mellan människorna omkring och mig, främlingen. En efterhängsen mur som följer efter som en skugga.
Det är många blickar på stan. Inhemska blickar som skyndsamt avvärjer främlingens sökande blick. Nej, inte ska man stanna upp med ögonen och återgälda utbölingens vänliga blick med ett välkomnande ögonkast. För det är en utböling, eller hur? Bruna ögon, mörkhylld, krokig näsa, asfaltssvart hår, och så denna svepande, sökande blick. Utan tvivel en utböling! I denna stund har ett leende, ja en liten uppåtsträvande rörelse med mungiporna, ett himmelskt pris.
Uteblivet leende. Förnekelse. En ogenomtränglig mur och en sveda i svalget, en liten sten hettas upp.
Insikt.
Min svenska duger inte.

Förbannade tystnad!
Efter den vederbörliga dagliga tre timmar långa svenskundervisningen arbetar jag i min kammare som en plugghäst på kvällen. Läraren orkar inte med pressen och vill att jag ska läsa på egen hand. Jag klarar proven med glans. Jag läser
tidningar — svenska tidningar. Lyssnar på radio — svensk radio. Ser på tv — och det är inte ett dugg roligt. Men jag gör det för att kunna möta oavvärjda blickar och leende läppar.
Det går månader och år, blickarna uteblir, liksom leendena jag suktar efter.
Fallet ner är smärtsamt när man har gjort det man kan göra och ändå stöter på muren vid varje försök till att bryta tystnaden. Denna förbannade tystnad!
Jag sätter mig på bussen bredvid en gänglig man i tidig medelålder. Är det en inbillning eller kastar han ett öga på mig bakom sin rosa tidning? Vet inte, han pressar sig lite mot fönstret och är djupt försjunken i sin läsning. Muren mellan oss är tjock som en hundraårig tall.
Efteråt undrar jag vad det är som driver mig att ansätta mannen. Just nu öppnar jag munnen och frågar:
— Du har väl hört att aktiekurserna är på väg upp?
För ett ögonblick skymtar ett undrande ansikte, läpparna avtecknar ett vagt leende, hoppas jag.

Bläddrar vidare
Sedan bläddrar han vidare i sin tidning. Det prasslas, bussens motor brummar tryggt och mannen är i fjärran igen. Ouppnåelig.
Fast jag är inte den som ger mig i första taget.
— Det har jag hört på radion. Du hinner väl lyssna på radio ibland?
Mannens ansikte skiftar nyans, från det ointressanta blekvita till något mera blodsprängt och levande. Är det blygsel? Pågår en intern kamp bakom skyddsvallarna? Han säger inget. Jag ropar till muren:
— Jag förstår om du inte hinner med att lyssna på radio. Det är så stressigt med jobb, barn och fritid, det blir inte så mycket tid över.
Mannens mun dras inåt, som om han har bestämt sig för att svälja sitt talorgan. Klart att inga ord kommer fram, bara ett egendomligt mummel.
Vid nästa hållplats hoppar han upp och med ett bländande skutt försvinner ut genom bakdörren. Mötet är avslutat innan det ens har börjat.
Svalget sväller när det pyser om stenen. Inga ord kommer fram. Utbölingen ska sköta sig som en utböling bör. Ingen ser en, men alla håller ett vakande öga på främlingen. Vet hut! Tyst!

Två mörka hål
Och utbölingen bär den glödheta stenen när han stiger av bussen och går hem till sitt studentrum på Karlsrogatan. Hans ögon är två mörka hål, hans läppar rör sig, skälver, inga ord pressas ut. Han säger fortfarande ingenting, går upp för trapporna med forcerade steg. Han öppnar dörren till sitt rum och stänger igen den efter sig. Där brister rösten.
— Helvete!!!
Rösten skär igenom den laddade luften. Mellan fyra väggar, bara mellan fyra betongväggar vågar rösten ut. Genom svalget mot väggen, för att sedan studsa tillbaka mot främlingen.
När kinderna har torkats av, andetagen har blivit lugnare och längre, begynner tankarna att se genom dimmolnen. Jag har haft vänner förut, i landet utanför. Någon tyckte om mig någon gång. Jag är ändå jag, även om landet och människorna — ja, människorna! — inte är desamma. En pust av lättnad fläktar hjärtat.
Det kanske går att borra ett litet hål i tystnadens mur.