Redan innan första låten gör Shawn Sahm klart att konserten är en hyllning till hans fars ära. Den ska alltså inte ses som något försök att upprepa vad Sir Douglas Quintet gjorde medan den forne frontmannen fortfarande levde. Ändå är det mer eller mindre just det de gör. Rent uppställningsmässigt är känslan av att se ett tributeband ofrånkomlig. Två originalmedlemmar plus Douglas Sahms son som ger auktoritet åt tolkningarna.
När skickliga musiker spelar musik av någon de kände väl brukar tolkningarna ofta stå ganska fria mot originalet.
Sir Douglas Quintet spelar istället musiken ungefär som den lät förr, med förbehållet att både teknikutvecklingen och medlemmarnas spelskicklighet ökat markant vilket sannolikt gör att det låter klart bättre nu.
Det är cajunrock där spänningarna främst ligger i glappet mellan det mexikanska och den amerikanska södern. Det är svängig partymusik med texter om vackra kvinnor som handlar avokado och vackra kvinnor som lämnar olyckliga män.
När Douglas Sahm och hans manskap först blandade in mexikanska influenser i sin sydstatsbluesrock var det nyskapande. Det bandet gör i dag handlar snarare om bevarande av något gammalt. Musiken hålls ändå levande genom medlemmarnas utsvävningar och lekfullhet som den totala kontrollen över materialet ger utrymme för. En konsert är knappast den andra lik.
Det är svårt att bestämma sig för om man ska glädjas åt att de fortfarande kan använda bandnamnet för att turnera runt och leva på musiken eller om man ska tycka att det är sorgligt att de inte lägger kraften på att skapa något nytt istället. De har definitivt gjort sig förtjänta av både och.