Ett annat svar handlar om partiet som sådant. Republikanerna har sedan långt före 2008 dominerats av grupper som tycks leva i en politisk bubbla där verkligheten sällan tränger in. När presidentvalet 2008 förlorades bet man sig fast i föreställningen att det som hänt inte var på riktigt. Obama kunde inte vara en legitim president, eftersom han inte ens var född i USA (vilket han bevisligen är). Han beskrevs som muslim, som om det hade varit något farligt (han är kristen), som lierad med al-Qaida, som socialist och kommunist. Det uttalade målet från dag ett var att förstöra hans möjligheter att utöva sitt ämbete genom att vägra samarbeta i någon enda fråga.
Mer sansade republikaner – dit Romney i och för sig säkert hör – drog sig undan eller fick lov att anpassa sig. Och med framgången i mellanårsvalen 2010 började partiets extrema högerfalanger tro att väljarna i stort delade deras uppfattning att skatter och central statsmakt näst intill bör avvecklas, att klimatfrågan är ett påhitt för att motivera statlig styrning av näringslivet, att aborter kan och bör förbjudas och att de själva hade tolkningsföreträde om vad som var äkta amerikanskt.
Valet 2012 skulle bli en jordskredsseger som skulle användas för att riva upp inte bara Obamas reformer utan mycket mer. Sedan skulle man börja om med ett nytt och ”rent” Amerika. Men även om många väljare var besvikna efter Obamas seger 2008 och den ekonomiska krisen så var de inte beredda att köpa ett sådant politiskt program.
Bakom dessa politiska förklaringar finns en mer grundläggande och strukturell. Ända sedan Richard Nixons tid och valet 1968 har Republikanerna valt att vädja till en känsla av främlingskap hos konservativa vita väljare, i synnerhet i sydstaterna, inför värderingsförskjutningar, ”opatriotiska” kulturyttringar och demokratiska presidenters medborgarrättsreformer. Strategin var mycket framgångsrik och gick lätt att förena med den fientlighet mot skatter och central statsmakt som alltid funnits inom partiets högergrupper. Men den hade också sidoeffekter.
En var att de liberala delarna av partiet – dit också Mitt Romneys far George Romney räknades – marginaliserades i allt snabbare takt. En annan var att partiets bas alltmer kom att bestå av enbart ”vita”. Det blev mycket tydligt i årets valrörelse. Hos Demokraterna såg man samma blandning av människor som i USA i stort, hos Republikanerna var antalet ”icke-vita” liten och medelåldern märkbart högre.
Samtidigt minskar andelen ”vita” i befolkningen. Vid varje presidentval tillkommer fyra nya åldersklasser, där ”vita” bara är den största minoritetsgruppen, och vars politiska attityder är mer liberala än konservativa. Vilken ”icke-vit” grupp man än tittar på– svarta, latinos, asiater eller andra - så är stödet för Obama markant större än stödet för Romney. Till detta kommer att Romney också misslyckades bland grupper som utbildade ”vita”, och bland kvinnor och ungdomar mer generellt.
Det var insikten om detta som låg bakom de skandalösa försöken att utestänga delar av väljarkåren i vissa republikanskt styrda delstater. Flera bedömare menar att årets presidentval var det sista där det åtminstone teoretiskt var möjligt att vinna bara med hjälp av övertag inom den ”vita” befolkningen.
Republikanerna satsade i detta val allt på att stoppa både Obama och landets förändring – och förlorade. Den stora frågan nu är om partiet förmår kliva ur den bubbla man blåst upp åt sig självt och ägna sig åt verklighetens Amerika.