Partiet som är emot allt
Harmageddon. Det var det ord som Republikanernas gruppledare i Representanthuset, John Boehner, använde om president Obamas förslag till sjukvårdsförsäkring. Andra republikaner talade om "totalitarism" eller om att "demoner" regerade i Vita huset.
Foto:
Förklaringen är naturligtvis inte att reformen verkligen skulle motivera anspelningar på kommunism, nazism eller profetior om världens undergång. Men förklaringen är inte heller så enkel att det bara handlar om förlöpningar i debattens hetta. Det republikanska partiet har gradvis förändrats på ett sätt som bara tillfälligt skymdes av nomineringen av John McCain som presidentkandidat 2008. Och McCains förlust tycks tills vidare ha lämnat fältet fritt för partiets mest extrema företrädare.
Barack Obamas stora politiska förebild, Abraham Lincoln, var republikan. Under lång tid stod Republikanerna för en kombination av kapitalism, bildning och ansvarskänsla. Partiet stöddes av landets ekonomiska elit medan Demokraterna hade en mer folklig men också mer populistisk framtoning. I sydstaterna var det demokrater som upprätthöll rasåtskillnaden, i norr var båda partierna mer liberala. När det uttalat Liberala partiet i New York bildades vid andra världskrigets slut var en av huvudpersonerna, Wendell Wilkie, republikansk presidentkandidat 1944. Samma parti stödde 1960 John F Kennedy, men denne kunde som president samarbeta väl också med tunga republikaner som William Scranton, som 1964 förgäves försökte förhindra att den starkt högerorienterade Barry Goldwater blev republikansk presidentkandidat.
Ungefär där börjar också Republikanernas förvandling. Sextiotalets turbulens sprängde alliansen mellan vita arbetarväljare och radikala intellektuella som burit upp Demokraternas dominans sedan trettiotalet. Därmed öppnades en möjlighet för Republikanerna att återvinna väljarstöd genom att vädja till många väljares rädsla för medborgarrättsreformerna och bitterhet mot den samtida "motkulturens" bristande respekt för traditionella värden. Richard Nixon utnyttjade sådana stämningar skickligt i sin comeback 1968, men avvek i sin inrikespolitik inte alltför mycket från sina företrädare. Det stora genombrottet för den systematiskt konservativa underström som sedan länge funnits bland Republikanerna blev nomineringen av Ronald Reagan 1980.
Reagan själv var inte någon stor ideolog. Men hans framgångar gav utrymme både för tidigare demokrater som tyckte att deras gamla parti gått vilse under 70-talet och för personer som ansåg att allt som Demokraterna stått för sedan Roosevelts tid var en form av socialism som nu skulle rullas tillbaka. Liberalism var för dessa grupper ett begrepp liktydigt med moralisk upplösning och strävan att underminera amerikanska värden. Ronald Reagan gjorde detta språkbruk till sitt, säkerligen okunnig om den helt centrala roll som just liberala principer spelat för USA:s uppkomst och utveckling.
Från 80-talet fick de stämningar som Reagan spelat på en allt viktigare roll inom Republikanerna. Den "kristna högern" kom gradvis att dominera många lokala partiorganisationer och alla som ville nomineras till viktiga uppdrag måste ta hänsyn till dessa gruppers krav. Den äldre George Bush var fortfarande en moderat, traditionell republikan medan George W Bush låg betydligt längre åt höger.
Nu domineras mediebilden av Sarah Palin, medan den moderate David Frum, tidigare talskrivare åt George W Bush, uppgivet vädjar i Time Magazine (15/2) om en samling av "centrist Republicans" för att hålla emot de konservativa ytterlighetsgrupperna.
Så jobbar vi med nyheter