För många är innegården vid Klostergatan inte mer än en vanlig plats. En transportsträcka för att ta sig till och från bostaden. Kanske ett ställe där de boende ibland slår sig ner på en bänk en stund, eller där barn är ute och leker. Men för Andreas Rydström, Sannah Mika och Emma Johansson från föreningen Uppsala Parkour finns här en hel värld av träningsredskap. Murarna, bänkarna och räckena är alla utmärkta verktyg för att utöva träningsformen.
– Att det finns många höjdskillnader gör att det här är en bra plats. Generellt är Uppsala en ganska bra parkourstad. Det finns ett 20-tal platser som är mer eller mindre användbara, det enda jag saknar är fler murar. Att hitta nya miljöer och nya utmaningar är också en stor del av parkour, säger Andreas Rydström.
Parkour går ut på att ta sig från punkt A till B på det snabbaste, smidigaste och effektivaste sättet möjligt. Ofta används stadsmiljön som träningsplats, men det finns också dedikerade parkourhallar. I Uppsala har parkouren funnits sedan år 2005. Då var det en liten grupp ungdomar som träffades för att öva runtom staden, men efter några år slutade många träna och parkourintresset i Uppsala dalade. Tre år senare startades föreningen Uppsala Parkour. Den främsta anledningen var att medlemmarna ville kunna hyra lokal under vintern för att träna. I dag har föreningen utvecklats till att ordna strukturerade träningar med en ledare på plats för att hjälpa till och instruera. Kurser hålls för människor i olika åldrar och med olika nivåer av förkunskap. Fokuset ligger på individens utveckling, snarare än att tävla mot varandra.
– Jag har alltid stötts bort av tävlingsdelen i sport och det är skönt att den inte finns i parkour. Här är alla väldigt stöttande och det finns en stor lekfullhet. Ena stunden kan vi flamsa runt för att nästa vara helt fokuserade. Det finns ingen attityd av att någon är bättre än någon annan, säger Sannah Mika.
Det är inte bara på parkourbanan som förmågan att på ett snabbt och smidigt sätt ta sig över hinder är bra att ha. Trion har flera exempel på när träningen har hjälpt dem i det vardagliga livet.
– Sen jag började märker jag att min reaktionsförmåga har förbättrats. Tillfällena då jag tappar något och inte lyckas rädda det innan det faller till marken har reducerats kraftigt, säger Emma Johansson.
– Vi övar mycket på fallteknik. När jag någon gång trillat av cykeln är det häftigt att känna att kroppen intar rätt position nästan av sig själv, säger Andreas Rydström.
Att kasta sig över murar, ta sig upp på höga höjder och balansera på räcken gör också att det blir enklare att ta sig an andra utmaningar, berättar de. För varje hinder de tar sig över minskar också rädslan att ta sig över nästa.
– Parkouren har gjort mig mindre rädd överlag, eftersom jag utmanar mig själv hela tiden. Det känns inte längre lika farligt att ta vissa beslut eller att gå igenom förändringar, säger Emma Johansson.
– Det jobbiga är att lära sig hur rädslorna fungerar, men om man gör det är det en superkraft. Om vi möter och utmanar våra rädslor möjliggör det otroligt mycket mer i livet. Parkour belyser hur viktigt det är med hinder för att utvecklas, säger Andreas Rydström.
Visst händer det att parkourutövarna skadar sig. Andreas Rydström och Sannah Mika visar upp blåmärken på benen och skrubbsår på händerna. Men det finns också ett gediget säkerhetstänk. Inom parkour är det viktigt att peppa och hjälpa varandra – men också att aldrig pressa någon annan till att göra något farligt.
– Jag tror inte att parkouren hade överlevt om det var många som skadat sig. Visst pressar vi våra gränser och gör saker som kan vara potentiellt farliga. Men vi är också där för varandra och ger feedback. Vi stämmer av hela tiden. Om någon gjort ett svårt hopp flera gånger finns vi där och bromsar genom att säga att det kanske är dags att vila en stund, säger Andreas Rydström.
Han berättar att han för sin del aldrig kommer att sluta med parkour – åtminstone inte på det mentala planet.
– Även om jag slutar med det fysiskt kommer jag aldrig att göra det mentalt. Jag vill alltid fortsätta utforska nya miljöer och människor, säger Andreas Rydström och får medhåll från Sannah Mika:
– Förhoppningen är att jag ska strutta runt och upptäcka roliga räcken när jag är 60 år också. Uttrycket kommer nog inte vara detsamma, men det är samma form av utmaning.