Papporna talar om hedersmorden

Hedersmord och hedersrelaterat våld är ett ämne som politiker, experter och debattörer vänt ut och in på i snart ett decennium. Men efter de massmedialt uppmärksammade morden på Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali har ingen tagit reda på vad som rör sig i huvudet på mördarna. De har aldrig fått komma till tals.
- Det har saknats en viktig pusselbit, de bakomliggande orsakerna till att förövarna kunde begå en sådan fruktansvärd handling, säger Emre Güngör.

Han är socionom och arbetar med projektet Sharaf hjältar som hjälper unga killar att ta avstånd från hedersvåld. Tillsammans med frilansjournalisten Nima Dervish har han skrivit boken Varför mördar man sin dotter?
För att söka en förklaring träffade de Fadimes pappa, Pelas pappa och Saras kusin vid ett antal tillfällen. De lyssnade, satte sig in i deras tankar och frågade om de ångrar sig.
- Jag är övertygad om att mördarnas version leder till bättre kunskap om hederskulturens normer och regler. På så sätt kan vi motarbeta förtrycket och individanpassa hjälpen. Hedersvåld drabbar inte bara flickor, även pojkar frihetsbegränsas när de tvingas bevaka och bestraffa sina systrar, säger Emre Güngör.
Tyvärr har hedersförtrycket förringats i medierna sedan morden begicks, menar Nima Dervish.
- Det finns många debattörer som förnekar dess explosivitet och hävdar att idén om hedersvåld är rasistisk. Till skillnad mot andra mord är hedersmord är ett kollektivt mord som sanktioneras av en hel familj, inklusive mammorna och systrarna, säger Nima Dervish.

En slutsats som Emre Güngör och Nima Dervish drar i sin intervjubok är att mördarna bär på vitt skilda berättelser. Vad de har gemensamt är att alla förnekar att det handlar om hedersmord och ingen av dem är religiös. De tycker visserligen att gärningen är fel. Men de tar inte på sig skulden. I stället förklarar de dödandet med att de inte kunde kontrollera sin ilska. De anser också att flickornas beteende var orsaken till att flickorna mördades.
- Om de öppet erkände att det handlade om ett hedersmord skulle det bli ett erkännande av att de bär på fel värderingar. Det skulle också vara ett erkännande av ett förkastligt beteende inom familjen. Om någon har hedersmördas beror det ju på att offret genom vissa handlingar "gjort sig förtjänt" av bestraffningen. Och ingen vill ju erkänna att man fött och uppfostrat dåliga flickor i släkten, säger Nima Dervish.

Mordet på Fadime Sahindal från Uppsala är kanske det mest uppmärksammade hedersmordet. Hennes pappa, Rahmi Sahindal, sköt ihjäl henne en kall vinterkväll i februari 2002.
I dag avtjänar han ett livstidsstraff och sitter inlåst på obestämd tid sedan sju år tillbaka.
Emre Güngör skrev ett brev till honom där han berättade att han ville träffa honom i sitt jobb som socionom. Det blev tre träffar, de två sista ihop med Nima Dervish.
- Ingen har fått intervjua honom tidigare. Att jag fick det, beror nog mycket på att jag var landsman och skrev till honom på turkiska, säger Emre Güngör och fortsätter:
- Han var ledsen och ångrade sig. Det finns nog ingen människa som önskar döda sitt eget barn. Han var ett offer för något mycket större. Det märktes också att han hade längtat efter att få öppna sig för någon som skulle förstå honom.
I boken beskriver Rahmi Sahindal sin situation så här:

Jag är mycket ångerfull, Emre. Som du ser har jag själv satt mig i den här situationen. Vem trodde att det skulle bli så här?
- Men farbror, vad är det du ångrar?
- Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.

Rahmi Sahindal ångrade även hur han hade gått till väga. När han blev häktad kunde han inte ha kontakt med någon. Han kunde inte säga till sina vänner eller familj vad de skulle säga och hur de skulle göra.
"Jag hade kunnat skylla på min son Mesut och låtit honom ta straffet. Om han hade tagit på sig mordet hade han kommit ut nu. Men jag var orolig för hur det skulle gå för honom i fängelset. Min son är en strulputte, han skulle antagligen ha fått problem där. Jag var rädd att tiden bakom galler skulle ha en oåterkallelig negativ påverkan på honom. Det hade jag inte kunnat ha på mitt samvete."
Ibland beskyllde han Fadime för att vara otacksam och provocerande, ibland förklarade han mordet utifrån att Fadime skämt ut sin far genom att prata negativt om honom i medierna.
"Min dotter var ren. Men hon uppmuntrades att gå ut i medierna. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig."
Rahmi Sahindal förnekade att mordet hade med hederskulturen att göra. Det var media som målat upp den bilden och Fadime hade ljugit om den kultur och tradition hon påstod att hennes familj tillhörde.

Emre Güngör och Nima Dervish besökte också Pela Atroshis pappa i irakiska Kurdistan, platsen där hon sköts till döds av fadern och sina farbröder för tio år sedan. Pappan fick ett års fängelse, liksom en av farbröderna men är numera en fri man och jobbar som bilmekaniker.
Pappan hävdar att han inte ångrar sig, att han bara gjorde sin plikt. Om mordet säger han så här:
"Min dotter är död, det är slut. Hon kommer inte tillbaka. Nej, man behöver inte sakna. Det hände och det är slut."
När Sara Abed Alis mördades i Umeå 1996, stod hennes kusin och bror bakom gärningen. De ströp henne med ett skärp utanför hennes mammas lägenhet.
Kusinen, som bär det fingerade namnet Isam i boken, har avtjänat ett fängelsestraff i Sverige och kallar mordet ett familjedrama. Han mördade Sara för att hon betedde sig på ett oacceptabelt sätt. Hon sa emot, trotsade och betedde sig "som en man". Eftersom hon var en älskad släkting blev hennes problem också hans.

Emre Güngör är född i Kurdistan men uppvuxen i Sverige och vet vad det här handlar om. Han menar att mycket inom hederskulturen är bra. Ordet heder har i grunden en positiv innebörd.
- Det handlar om lojalitet, pliktkänsla, solidaritet inom familjen, att man skyddar och hjälper varandra, säger Emre Güngör.
Hederskulturen blir farlig, anser han, när någon bryter mot kollektivets oskrivna normer och regler. Eftersom mannens heder är kopplad till kvinnas sexualitet och beroende av bland annat kvinnans kyskhet leder det till uppfattningen att det är ohederligt att mörda men inte om det görs för att bevara hedern.
Nima Dervish kom till Sverige som 12-åring från Iran. Han är däremot inte uppvuxen i en hederskultur men är väl förtrogen med resonemanget om kvinnans underordnade ställning från det samhällsklimat som råder i Iran.
Hedersorden på Fadime, Pela och Sara fick stort massmedialt utrymme i Sverige men hedersmord hör till ovanligheterna. I stället har fenomenet "balkongflickor" dykt upp. Arrangerade självmord och olycksfall från balkonger som gör det svårt för polis och åklagare att leda mord i bevis.
- Jag tror att de flesta fattat att man inte kommer undan med hedersmord i Sverige och förhoppningsvis sker inte fler mord på detta sätt, säger Nima Dervish.
Risken, tillägger han, är att fler balkongflickor får sätta livet till, att det sker fler framtvingade självmord och att flickorna skickas till sina hemländer och mördas för att förövarna får ett mildare fängelsestraff - om ens något alls.

Papporna talar om hedersmorden

Fadime, Pela och Sara mördades i hederns namn för att de svärtat ned familjens anseende. Men hur kan man mörda sin egen dotter? Ingen har frågat papporna, förrän nu.