Jonathan Ingman kryssar med barnvagnen mellan kaféborden. Han är föräldraledig och har med sig sin dotter Juni som är åtta månader gammal. Strax därefter kommer även tvåbarnspappan Nils Engvall direkt från jobbet på Sveriges Radio. Även om deras erfarenheter av graviditet och förlossning skiljer sig åt har de båda många tankar om samhällets syn på pappor.
Nils Engvalls två och ett halvt år gamla tvillingar Juno och Vide kom till världen redan i graviditetsvecka 31. Då neonatalavdelning på Akademiska sjukhuset var fullbelagd blev de blivande föräldrarna hänvisade till Eskilstuna, men när ambulansen kom fick den blivande pappan inte åka med. Han förväntades dessutom fortsätta arbeta i Uppsala medan sambon låg på sjukhus 15 mil bort.
– Det var jättesvårt att få sjukhuset att skriva ett intyg. Till slut fick de lov att göra det för jag vägrade att jobba, säger han.
Jonathan Ingman beskriver Junis födsel som smidig. Men att bli förälder är alltid omtumlande och även en komplikationsfri förlossning ger upphov till en rad funderingar. Under graviditeten kom han till besöken på mödravårdscentralen med mängder av frågor, men bemötandet blev inte vad han hade hoppats på.
– Det var som att barnmorskan tyckte att det här ska handla om din gravida partner, inte om dig. Hon var inte intresserad av mina frågor och verkade mest irriterad över att behöva svara, säger Jonathan Ingman medan dottern tjoar i hans knä.
Att man ska tappa fokus på att det är kvinnan som är gravid vill han inte. Men vem ska svara på frågorna en blivande pappa har om inte ens barnmorska vill göra det?
Och att mödrahälsovården ska vara mer pappainkluderande är Jonathan Ingman och Nils Engvall inte ensamma om att tycka. Barnmorskan och barnsjuksköterskan Margareta Widarsson har undersökt hur föräldrar upplever det föräldrastöd de erbjudits. I en avhandling som presenterades tidigare i år visar hon att det finns brister i bemötandet av blivande pappor. Under intervjuernas gång upptäckte hon bland annat att flera pappor inte ens blivit hälsade på av sin MVC-barnmorska.
– Även om det inte var så illa för alla så kände de att de inte hade blivit prioriterade. Många pappor vill verkligen vara med under den här resan men det är som att de måste paddla uppströms och kämpa för att inkluderas, säger Margareta Widarsson.
Hon berättar om pappor som tar ledigt från jobbet för att vara med på besöken hos barnmorskan, som ställer frågor och som vill ta ansvar men som upplever att de ändå inte blir sedda.
För Nils Engvall var ett sådant tillfälle när familjen skulle träffa en läkare på neonatalmottagningen.
– Vi står tillsammans och jag ställer alla frågor men han har ryggen mot mig hela tiden och ger alla svar till min sambo. Då känner man verkligen att de tycker att man är den andre föräldern, säger Nils Engvall.
Den här känslan kallar författaren och föreläsaren Freddot Carlsson Andersson för "föräldraskap light" - när pappor ses som någon som hoppar in om mamman inte är där. Freddot Carlsson Andersson har skrivit en debattbok om hur fel ute män som grupp har varit när det kommer till föräldraskapet och menar att orsaken till "föräldraskap light" beror på att barnomsorg har låg status och därför har blivit bortvalt av män. I stället för att se omsorg som en mänsklig egenskap behandlar samhället kvinnor som mer naturligt lämpade att ha hand om barn. Så medan flickor tidigt uppmuntras till att leka med dockor och vara barnvakter styrs pojkar i andra riktningar.
Freddot Carlsson Andersson tycker därför att hela skulden för att pappor inte inkluderas tillräckligt i föräldrastödet inte kan läggas på mödravården. I stället måste vi alla fortsätta att prata mer om vår syn på könsnormer kopplade till föräldraskap och vad de får för konsekvenser.
Även Margareta Widarsson betonar att barnmorskorna på barnmorskemottagningarna är duktiga på det de gör, men att det läggs mer arbete på dem än vad de hinner med. Samhället förändras och hon ställer sig frågande till om föräldrastödet har hunnit med. På 1980-talet stannade nästan alla nyblivna föräldrar till exempel kvar på BB i minst fyra-fem dagar efter förlossningen. I dag går många hem direkt efter förlossningen och de flesta inom två dygn. Det gör att alla frågor som kan dyka upp inte alltid hinner besvaras och att osäkerhet i den nya rollen som förälder kan bli större.
– I dag ska föräldrarna få samma stöd som förr men under mycket kortare tid. Om vi tycker att det är viktigt med en delaktig partner kanske vi måste titta på om något i bemötandet måste förändras, säger Margareta Widarsson.
Inne på kaféet pratar vi om hur synen på pappor påverkar även efter att barnen har kommit. Det kan handla om bemötandet från vården men också om kommentarer som fälls när de är med sina barn. En person som Jonathan Ingman stod bakom i en kö informerade honom till exempel om att han log för lite åt sin dotter. Och de har båda stött på främlingar som tycker att det är mer gulligt än självklart när de är ute med barnvagnen eller som till och med har vänt sig till barnen och frågat var mamma är någonstans.
För Nils Engvall råder det inga tvivel om att detta gör något med föräldraskapet. Han menar att pappor stöps i en form som skiljer sig från den som mammorna formas av.
– Om jag från alla håll får höra att jag räknas som den andra föräldern kommer jag att få den bilden av mig själv. Jag tror att vi pappor får kämpa rätt hårt med vår roll som föräldrar eftersom det inte är något vi uppfostras till eller som förväntas av oss på samma sätt, säger han.
Jonathan Ingman böjer sig ner för att plocka upp Junis blå barnsko från golvet och säger sedan att mycket hänger på papporna själva.
– Om man tänker att det är mamman som ska vara hemma mest med barnet är det nog lätt att man lägger över vissa frågor på henne. Men det är vi pappor som måste ta ansvar för att få till en förändring.