"Att ha kontroll över maten blir ett sätt att hantera ångest", säger Alva.
– Allt i hemmet kan kopplas till kroppsfixering, som hur mycket plats jag tar upp på en stol eller hur jag ser ut i spegeln. Tidigare vägde jag mig varje gång jag gick in på mitt rum. Ett av de första och svåraste stegen i min behandling var att göra mig av med vågen. Det har jag varit tacksam det här året.
Senast som Alva Axelson-Fisk i Uppsala gick i behandling för sin ätstörning var för precis ett år sedan. Efter att ha brottats med sjukdomen periodvis sedan 12-årsåldern fick hon hjälp med att lägga upp ett schema för hur och när hon ska äta och träna, och verktyg för att hantera de svåraste dagarna.
Men i takt med att coronaviruset fick allt större grepp om samhället blev vardagen mer begränsad. Rutinerna rubbades och Alva, som i dag är 26, började må sämre igen.
– Det är så stor vikt som hänger på regelbundenhet för att hålla sig frisk, men på sistone har jag inte haft någon struktur. Att ha kontroll över maten blir ett sätt att hantera den ångesten, det ger en känsla av kontroll.
Och hon är långt ifrån ensam. I en ny studie vid Karolinska institutet hade en fjärdedel av de som friskförklarades från ätstörningar förra våren fått tillbaka sina symtom under året som gått. En faktor som tros ha påverkat ätstörningsproblematik negativt är isolering under pandemin.
Alva känner igen sig. Att ha saker att göra och någonstans att gå under dagarna är det som bäst håller de ständigt granskande tankarna borta. Men senaste året har mycket umgänge styrts mot sociala medier. Samtidigt spenderar Alva liksom många andra mer tid än vanligt hemma, en miljö som hon beskriver som triggande i sig.
– Man har ingen distraktion från tankarna, det kräver mycket mer av en när man inte har tydliga saker att göra om dagarna, säger hon.
Även den ideella föreningen Frisk och fri i Uppsala, som jobbar mot ätstörningar, märker av en förändring. Under året som gått har kontakterna till deras stödlinjer ökat markant, och fler av de som hör av sig mår sämre. Julia Mattsson, kontaktperson på föreningen, uppmanar de som hör av sig att hålla igång kontakten med familj och vänner, trots att det kan vara svårare under pandemin.
– En ätstörning är ofta en ensam sjukdom, många drar sig undan och vill ha sjukdomen för sig själv. Det är förstås inte bra då att bli ytterligare isolerad. Om man som vän eller familjemedlem märker att någon mår dåligt är det bästa att bara våga fråga, "hur är det med dig, mår du bra?", säger Julia Mattsson.
Hon trycker också på vikten av att söka professionell hjälp. På Akademiska sjukhuset finns ätstörningsenheter för både vuxna och för unga personer under 18 år.
– Man kan även vända sig till oss på Frisk och fri om man behöver någon att prata med, även om det inte är ett alternativ till vård. Det finns verkligen stöd att få.
"Allt i hemmet kan kopplas till kroppsfixering", säger Alva. Sedan ung ålder har hon brottats med en ätstörning.
Ibland kan det stödet komma från oväntat håll. I vanliga fall brukar Alva undvika sociala medier, eftersom hon vet att de får henne att må sämre. Ändå vände hon sig i vintras till främlingar i en Facebook-grupp när hon behövde råd om hur hon skulle hantera att ätstörningsproblematiken var tillbaka.
– Det var många som hörde av sig som själva gått igenom det här, och en person skrev att hon inte själv hade någon kunskap men att hon är en bra lyssnare. Det var fint. Det finns så många människor som brottas med problem men det finns ännu fler där för att hjälpa till.