I tusentals år hade gräsänder burit viruset, utan att någon tagit notis eller att det gjort någon skada. Via ett annat djur, sannolikt gris, kunde så viruset av typen H1N1 ta klivet över till människa mitt under brinnande världskrig 1918, och så var spridningen av spanska sjukan igång. När krutröken lagt sig hade kriget skördat 17 miljoner liv och sjukdomen 50 till 100 miljoner. 35 000 dog i Sverige.
Spanska sjukan är bara ett av otaliga exempel på virussmittor som går från djur till människa, så kallade zoonoser. På den listan finns bland annat zika, ebola, HIV, pest, SARS, MERS och svininfluensa, alla moderna exempel som fått stor uppmärksamhet och tid till annan satt skräck i världens befolkning.
– Men det här började ju förstås redan för omkring 12 000 år sedan, när vi fick de första mässlingsutbrotten från djuren. Det måste ha varit fruktansvärt, säger Uppsalasforskaren Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar.
I en tv-intervju i februari 2018, inför hundraårsminnet av spanska sjukans utbrott, sade Björn Olsen att det bara är en tidsfråga innan nästa epidemi sprids över världen. Det tog inte ens två år innan han fick rätt.
Den 31 december fick Världshälsoorganisationen ett meddelande från Kina om att en oidentifierad infektionssjukdom spreds i 11 miljonersstaden Wuhan. Sjukdomen som fick namnet covid-19 orsakas av ett coronavirus som i naturens Kinaschack hittat sin väg fram till människa.
Ingen vet säkert hur än. Den bästa gissning många forskare verkar ha i dag är att viruset burits av fladdermöss, men kommit till människan via andra värddjur, möjligen de små, fjälliga myrkottarna. Kanske har den slutliga överföringen kunnat ske på en djur- och matmarknad i Wuhan. Inget är belagt, men flera tidiga patienter verkar ha besökt marknaden.
Vilken än smittkällan är och var den än fanns sätter covid-19 blixtbelysning på den moderna människans relation till naturen och djurvärlden. För som vi lever i dag kommer sådan här utbrott hända igen och igen – allt tätare.
– Vi människor blir fler och fler, vi breder ut oss och expanderar in i miljöer, i habitat och ekosystem, där vi inte varit eller driver djuren till oss genom exploatering som skogsavverkning. Så kommer vi i kontakt med smittämnen som djuren burit på under lång tid men som vi inte utsatts för och är oskyddade emot.
Det säger Josef Järhult forskare i infektionsmedicin vid Uppsala universitet och lägger till att även vår moderna djurhållning med stora djurbesättningar skapar känsliga miljöer för spridning av smittämnen som sedan kan gå över till människa.
Addera till det vår tids resande och våra gigantiska städer och vi förstår hur lätt det är för ett virus att snabbt sprida sig över jorden – som det nya coronaviruset nu gör.
Josef Järhult är en av de forskare som tror att det finns ett sätt att se på våra livsvillkor, som bättre kan skydda oss. Han arbetar hårt för att i samhället plantera vikten av att vi lever efter begreppet "One health", en helhetssyn på frågor om djurs och människors livsvillkor, byggt på medicinska, ekologiska, och naturvetenskapliga perspektiv, där veterinärmedicin och humanmedicin är en enhet och sådant som antropologi och samhällsvetenskap kan vävas in.
Även Björn Olsen är en av förespråkarna av One healthbegreppet. Det breda perspektivet är styrkan – men också svagheten, tror han.
– Vi måste se helheten och skapa schysst djurhållning och schyssta livsvillkor i utsatta områden. Bara att separera rent och skitigt vatten kan ge gigantiska vinster. Men bredden i de här frågorna gör att ingen känner sig ytterst ansvarig, säger Björn Olsen.
Just Uppsala har blivit något av ett nav för One healthbegreppet i Sverige, med experter på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), den svenska expertmyndigheten Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Uppsala universitet.
2017 hölls ett internationellt toppmöte på Uppsala slott just om One health med 200 internationella experter från universitet, näringsliv och myndigheter. För de invigda som var där står vikten av det här synsättet klart, problemet är att få med övriga samhället som beslutsfattare och forskningsfinansiärer. Trots höjda röster från experterna har det varit svårt att få andra att lyssna.
– One health-forskning hamnar lätt mellan stolarna, den passar inte i någon disciplin och prioriteras lätt bort eftersom den verkar vara för långsiktig, säger Josef Järhult.
En av slutsatserna på Uppsala health summit 2017 var behovet av samarbete för att världen ska klara nästa kris. Dessvärre visade sig tiden inför nästa kris vara för kort för det, bara två år. Men Uppsalamötet hade sin viktiga funktion ändå och var lyckat, menar Josef Järhult.
– Jag tycker ändå att förståelsen har ökat i samhället. Toppmötet i Uppsala är en liten bidragande orsak. Vi kom inte fram till något revolutionerande nytt angreppssätt, men det var ändå ett steg mot att synliggöra frågorna, säger Josef Järhult.
Covid-19 kan bli ett mardrömslikt uppvaknande för många när det gäller vad vår livsstil för med sig och vad vi måste göra annorlunda framöver, tror både Björn Olsen och Josef Järhult.
– Men vi kommer att få ta det här i etapper. Just nu kan vi inte lägga resurser på att ta reda på exakt varifrån just det här viruset kom eller förhindra nya. Nu måste vi mildra effekterna på olika sätt. Men i ett senare skede tror jag att vi kan lära oss mycket av vad som hände, säger Josef Järhult.
Bakom det ännu osedda hörnet på den här historien ligger komplexa och kontroversiella frågor om fördelningen av resurser i världen och skilda livsvillkor och väntar. I dag finns ett vi-och-dem-tänk i debatten där länder skyller på varandra och där det verkliga problemet förläggs hos de andra, någon annanstans.
Ett aktuellt exempel är Donald Trump som kallat viruset som nu sprids över världen för Kinaviruset, ett allt annat än fruktbart sätt att kommunicera, för man förmoda, om det är samarbete och helhetssyn världen behöver.
Alla måste anstränga sig för att inte gå in med inställningen att de är problemet och att det är oss det är synd om, menar Josef Järhult.
– Vi får ju skylla oss själva som inte fördelat kakan bättre över världen, så att vissa områden lider svårt av sådant som överbefolkning och sanitära olägenheter. Det är verkligen en värld med en gemensam hälsa, one health, som gäller, säger han.