Panama city - uppsving och utflyttning

I skymningen skyndar hundratals frackar och långklänningar till strandpromenaden. Filminspelningen avbröts tidigt i morse, men snart börjar Agent 007 och de festklädda statisterna om på general Noriegas favorithak här intill.
Också Panamás förre diktator var agent, fast för CIA. Noriegas nöjespalats är en ruin sedan 1989, när Panamá bombades och generalen själv, som inte längre var till någon nytta på USA:s bakgård, störtades. Ett träd har hunnit växa upp ur taket, men terrassen vetter fortfarande mot oceanen och i kväll buktar sig långa, gula gardiner i den ljumma brisen. Vi förmodar att det är James Bonds känsla för stil som har fört honom till denna udde i Stilla havet - Casco Viejo, Panamás historiska centrum.

Med sina koloniala hus, torg och kyrkor är Casco Viejo elegant och färgsprakande som gamla Havanna. Den tropiska dekadensen densamma, stadsdelen har stått och ruttnat i årtionden. Kolonialhusen bär plåttak, putsen flagnar och balkonger rasar.
- Du är likadan som ditt kvarter!
Vår taxichaufför är inte hemma här, och nu snäser han åt den fattige pojken i trasor som drar ut på vägbeskrivningen och kastar sökande blickar in i bilen. Under resan från busstationen har han högljutt berättat vad han tycker om den pastellfärgade stadsdelen ute på udden.
- Förr fanns det bara dåliga människor där. Nu håller de på att restaurera lite i taget, och de dåliga människorna får flytta. Men många bor kvar. Det är kullersten på gatorna, folk kastar skräp i hörnen och hänger ut en massa kläder!

Casco Viejo togs upp på Unescos lista över världsarv 1997. Dagens besökare kan inte undgå upprustningen. Det bankas och borras, bärs plankor och spannar. Mellan hus i ruiner - och sådana som snart faller - glänser färdigrestaurerade skönheter med oceanen som kuliss. Det är storslaget, och hett. Vi provar raspado, en blandning av is, fruktsirap och söt mjölk, från en gatuförsäljares vagn. Den lokala favoriten är en sliskig upplevelse. Vi fortsätter med tio gånger dyrare sorbet från en ny fransk glassbar.
Med restaureringarna och den efterföljande turismen dras Casco Viejo upp ur fattigdomen, men få av dagens invånare har råd att följa med. När de spanska kolonialhusen ska säljas pratar skyltarna oftast engelska. I det kornblå huset med havsutsikt måste Elvis Masillas familj bereda plats för andra.
- De kommer utifrån. Americanos, ricos och delar av regeringen flyttar hit.
Grannen Mariella Gallardo instämmer.
- De som har pengar bor kvar, vi andra måste iväg. De ska göra det turistico.

På smakfullt restaurerade Plaza Bolivar några kvarter bort suger vi i oss ännu en färskpressad passionsfruktjuice - en lyx för småpengar. När en störtskur sedan fångar oss under serveringens parasoll begrundar vi hur vår närvaro skyndar på Casco Viejos förvandling från fattigkvarter till turistmagnet.
I brytpunkten hörs det framåtsträvande byggslamret, men också reggaeton från fester där nuet räknas. Ur de öppna fönstren hänger barn i klasar för att se vad som händer.
De shortsklädda turistpoliserna på cykel sticker ut i gatubilden. I en stadsdel där invånarna saknar det mesta ska turister våga besöka de romantiska gränderna, katedralen och kanalmuseet - liksom nytillskott som svala delikatessbutiker, snygga restauranger och hotell.
Det är inga problem. Stämningen är vänlig i Casco Viejo. Men på promenad ut ur stadsdelen börjar två poliser diskret följa efter oss, för att till sist ställa sig i ett gathörn och spärra vår väg in i angränsande och trasiga El Chorrillo.
Inga andra lovord över centralamerikansk polis, men i Panamá blir vi bjudna på mandariner. Mellan saftiga tuggor lirkar poliserna oss tillbaka till det välbevakade Casco Viejo.
- Har ni besökt kyrkan där borta?

I ett renoveringsobjekt till kolonialhus intill den myllrande marknaden och hamnen betalar vi en dryg hundralapp för ett privatrum stort som en mindre enplansvilla och en utsikt med farlig dragningskraft. Närmast syns hamnens färgskavda fiskebåtar och bortom dem, på andra sidan viken, den nya stadens strama linje av stål och glas.
Panamás huvudstad är också ett modernt bankcentrum dit utländska investerare dras som flugor.
- Här ställer ingen frågor om mina pengar, förklarar en nöjd amerikansk skatteplanerare som dyker på oss under en lunch i bankkvarten.
I den moderna stan byggs det nytt, dag som natt. Skylinen skulle kunna tas för Miamis, tills kvällen kommer och de många ofärdiga skyskraporna blir till mörka skuggor.
Staden Panamá var rik också för flera hundra år sedan. Spanjorerna grundade den för att skydda det guld man stal från Inkaindianerna, och som härifrån skulle föras landvägen till Atlantkusten. Skatterna gjorde staden till sjörövarnas dröm, och den brändes ner 1671. Det som därefter byggdes upp är dagens Casco Viejo.

I stället för piratskepp ser vi idag världens stora lastfartyg vid horisonten, där de ligger och köar för att slussas in i en genialisk genväg - Panamakanalen. Här passerar fem procent av världens handel, men fram till år 2000 hade USA kontroll över kanalområdet och få intäkter läckte ut till panamanerna. Nu görs en jätteinvestering för att bredda den snart hundra år gamla kanalen och korta fartygsköerna.
I slussen Miraflores, som ligger närmast mynningen i Stilla havet, är det svårt att förstå att kanalen skulle vara för trång. Allt är enormt. Besättningen på ett thailändskt containerfartyg fotograferar varandra när de långsamt förs genom slussen, och pensionärer på en bjässe till Bahamasregistrerat kryssningsfartyg vinkar mangrant till oss som betraktar skådespelet från land. Panamakanalen är en topp tio-destination för kryssningsfartyg i världen. Containerskeppet betalar närmare en miljon svenska kronor för att få köra de åtta milen mellan Stilla havet och Atlanten, en spottstyver jämfört med vad det skulle kosta att runda Eldslandet.

Vi är inte bjudna på partyt, men när skymningen faller dras vi tillbaka till inspelningsplatsen för den 22:a Bondfilmen. Mike är en av hundratals festklädda statister som får mingla i skalet av Noriegas nöjespalats.
- Igår höll boven ett tal på fem sex rader, om och om igen. Det är som en tråkig fest man vill gå hem ifrån, men som upprepas fyra nätter i rad, säger han, suckar och ler.
"Det här är vårt slaveris hem" har någon klottrat på ruinen. Men det syftar snarare på Noriegas diktatur än på dagens statisttillvaro.
- De slutar aldrig att ge oss mat, god mat, säger Mike. Är ni hungriga?
Ja, och i slutet av en lång resa. Vi glider in på Bondbuffén, festar på snittar och lokala delikatesser. När Mike lämnar oss för filmpartyt tröstäter vi en banankaka till, och försöker acceptera att vi får vänta till Sverigepremiären i november för att se vad Agent 007 hade för sig i Panamá.

Panama city - uppsving och utflyttning

Där Amerika är som smalast låg en bländande kolonial skatt, som tilläts förfalla i decennier. I dag är Panamás huvudstad en pulserande metropol igen, rik nog att putsa sitt historiska kvarter till forna tiders strålglans. Det får både agenter och turister på kroken.