Pampig professorsinstallation
Tänk att någon gång få gå i procession och hyllas till ackompanjemang av orkester - och två harpor! Det var just vad de som på fredagen installerades som professorer vid Uppsala universitet fick göra.
Vera Olsson och Ingrid Heimer kom till aulan för att fira dottern Gun Heimer, professor vid Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
- Efter 1968 har vi inte haft några sådan här traditioner alls i Tyskland. Det här är något helt nytt för mig. Jag tror att vi behöver ritualer och traditioner, så det här är bra bara det förnyas ibland, säger Otto Sibum.
Familj och vänner strömmar in i trapphallen. Det kramas och hälsas och den där typiska det-är-en-stor-dag-stämningen sprider sig. Vid en vägg står Ingrid Heimer. Hon tycker att dottern Gun Heimer, professor i kvinnomedicin med särskild inriktning mot våld i nära relationer, är värd all hyllning och allt pompa och ståt.
- Hon har varit så oerhört ambitiös i alla år, säger mamma Ingrid som jämför dagen med konfirmationen och studenten.
Hon uppskattar mycket den akademiska prägeln och traditionen.
- Det är roligt med stil och finess, säger hon.
För Richard Rosenquist Brandell kommer installationen som ett påtagligt avbrott i den slitsamma vardagen. Han är nämligen pappaledig professor. Barnen Greta och Viktor har han lämnat hemma i dag, så tyvärr missade de sin pappas spännande föreläsning om hans rön inom klinisk molekylär hematologi.
-Det här är stort för mig, säger Richard Rosenquist Brandell och får en kram av fru Sara innan han sällar sig till övriga installandi, som det heter.
Strax efter klockan tre är det uppställning i trappan för fanbärare, kårrepresentanter, kuratorer, professorer, och inte minst för universitetets främsta lärare år 2007, de pedagogiska pristagarna. Medicindoktoranden Louise Rügheimer är så glad över priset att hon skrattar högt när vi börjar prata.
- Jag tror att vi alla fem pristagare är otroligt tacksamma och jag är superglad, säger hon.
Efter en timmes mingel gör processionen till slut sin trappmarsch och går in i aulan, till fyrhändigt harpospel.
Så vad är en akademisk högtid i universitetshuset? Långtråkig, högtravande, eller alldeles... alldeles underbar? Sista ordet går till Birgitta, 85 år, som inte vill ha sitt efternamn i tidningen.
- Det är så vackert och fint, och så lär man sig något intressant varje gång. Det här är just vad vårt samhälle behöver, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter